Jag känner mig så avskärmad. Som om jag svävade i dimma. Känner inte riktigt, ser inte riktigt. Jag känner bara. Känner så fruktansvärt mycket. Förstorar upp allt, eller tvärtom. Jag lever på toppen & botten. Försöker döva något som jag inte riktigt får grepp om. Tiden rusar förbi, jag hinner inte med. Allting blir bara halvfärdigt eller knappt påbörjat. Jag har dålig självdisciplin på så sätt. Jag gjorde ett val för flera månader sedan. Jag valde att leva utan mediciner. Jag kände mig stabil & lycklig. Jag måste erkänna att jag vacklar, att jag känner hur lyckan kan rinna av mig på 2 sekunder. På samma sätt som olja stöter undan vatten. Jag visste att det skulle bli svårt, till & med så här svårt. Kanske svårare. Men jag vill det här, jag vill klara mig utan medicin, jag vill se & känna utan en ständigt skyddande hinna. Det känns som att jag inte räcker till just nu, precis just nu. De senaste dagarna bara. Jag räker till för en, inte två. Jag räcker till för Alva, men ingenting mer. Jag glömmer allt som har med mig att göra, jag blockerar allt som har med Jim att göra. Jag vill inte, men jag gör det. Imorgon ska jag vara mer pepp. Jag ska försöka fungera trots att mina kvaliteétsdagar med Alva är förbi & hon åker till sin pappa över helgen. Jag ska försöka komma upp innan tio, eller ja.. tolv i alla fall. Jag ska äta minst två gånger, jag glömmer alltid bort det när jag är själv & sen bara frossar jag hela kvällen istället.

Det här är bara ännu en fas. Jag hoppas & tror att det blir lättare med åren, för varje dag när jag förstått mer av alla mina små egenheter som jag medicinerat så länge. Imorgon ska jag ha fokus, men nu ska jag gå ut med Corint, & sen ska jag bada.