Ingen sömn än. Huvudet är tomt, ögonen tomma på sömnstoft. Ingen John Blund som tvingar mig in i drömmarnas land. Jag tittar på dom andra som ligger & sover till kvittrande fåglar som aldrig verkar sova. Dom är så vackra, så perfekta. Läser vidare i boken, väntar. Inga tunga ögonlock. Går upp & skriver en lista på allt som ska göras 'imorgon', går ut på balkongen, & sen tillbaka under täcket. Femtio minuter tills väckarklockan ringer. Jag vet att jag kommer att försova mig till lämningen på dagis om jag skulle somna nu, så jag ger upp. Smiter ut ur sovrummet igen, ut på balkongen & möts av en klarblå himmel som jag vet att jag inte kommer hinna njuta av under dagen. Handligsförlamad & en känsla av tomhet. Varför? Mitt liv är så nära perfektion jag kan kräva. Alva är fantastisk. Jim är fantastisk. Ekonomin är det inget fel på. Förmodligen har jag för höga krav på mig själv. Försöker ta igen tid som jag förlorade för snart två år sedan. Jag la all min tid på Alva, min skatt. Min söta, förståndiga lilla busfia. Jag försörjde tre personer. Städade efter tre. Lagade mat åt tre. Diskade åt tre. Jag gjorde allt, & ändå var vi tre. Till slut var vi bara två, Alva & jag. Alva föll aldrig bort, hon var allt från början. Jag andades henne. Men jag tvingade mig själv att försöka pussla ihop något som aldrig varit. En illusion. En bild av en 'familj'. Just nu ligger min familj & sover. En riktig familj där alla är viktiga, där alla uppskattas. & ändå försöker jag få igen en del. Men det går inte. Jag fastnar i handlingsförlamning mellan all produktivitet, alla försök till att rätta till sånt som redan glömts en gång. Jag intalar mig att det är bristen på mediciner. En omställning. En fas. Jag hoppas. Jag vet att så länge Jim inte plockar ihop det han äger & kliver ut genom dörren.. då fungerar jag. Även om den här fasen blir längre än vad jag hoppas på. Det är som att jag hamnar i standby när Alva somnat. Jag vill bara ta tag i mig själv & ruska om. Skrika på.

Mitt liv är så nära perfektion jag kan komma just nu. Men jag vill bort här ifrån. Jag vill ha ett hus som är vårat. Jag vill ha starta eget, & jobba med något mer upplyftande. Jag vill att Alva ska kunna få ha ett eget rum. Jag vill att Alva ska få en lillebror. Jag vill ha mer plats för alla våra tusen saker. För alla mina kläder & projekt. Jag vill så mycket. Men jag är där jag kan vara just nu. Men jag har så mycket drömmar, så mycket mål. Därför blir jag så frustrerad & besviken på mig själv när handligsförlamningen infinner sig. För det är bara det som förstör, resten valde jag att lämna när jag valde att bli två. Så Jessica, för i helvete, skaka av dig den där jävla känslan.