Days. Weeks. Months. Years.

Vem är hon som tittar tillbaka på mig i spegeln? Jag har för längesedan tröttnat på henne, bett henne lämna mig ifred. Hennes blick är död. Ögonen som en gång 'kunde få glaciärer att smälta' har tömts på liv. Ibland gnistrar det till i dom, när jag ser på Alva. Hon klarar allt. Hon. Den enda person jag faktiskt kan andas fritt med. Den enda person jag haft runt mig de senaste snart 4 veckorna. Isolerad & rädd. Snabba steg till jobbet. Snabbare steg hem. Hoppas på att inte synas. Sova bort tiden då Alva inte är hemma. Sakna.

Den här veckan tar jag mina första steg ur isoleringen. Älsklingar kommer hem, play-date & middag är inbokat, sovmys & frukost är planerat, & helgen försvinner bland jobb & Kelley-mys. Frågan är hur mycket mitt psyke klarar just nu. Tvångssyndrom som tagit över börjar sakta kväva mig. Ångest. Självförakt.

Samtal med min nya granne. Obekväm & beredd att springa därifrån hela tiden. Dom här 4 veckorna har verkligen förstört min förmåga att klara av ögonkontakt & ett samtal som inte innebär att jag håller en telefon mot örat. Sen är han ju så också. Precis den typ av grabb som jag faller för. Jävla skit. Måste han flytta in i just den porten som jag tittar på varenda gång jag röker? Måste jag vara så jävla skadad? Vilken annan person skulle ens ägna det en tanke? 'So? Låt honom bo där. Sluta bara springa runt naken så ofta..' Så jävla typisk min tur.

Världen ser likadan ut imorgon.. men då har jag förlorat en dag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0