Rebecka skriver om hur hon lyckats ta sig härifrån. Isaac, Maria & Asph var här på kaffe idag & som alltid så kommer minnen fram. Från en annan tid. Innan alla började flytta. Innan jag flyttade. Jag vet hur den känns. Känslan av att ha tagit sig härifrån. Rymma från det trista, gråa Mora. Året i Västerås var fantastiskt. Jag minns inte så mycket specifikt. Men jag minns känslan. Lukten. Lukten av sensommaren. Hösten. En övervåning som luktade studentliv & nudlar. Jag minns hur det kändes att gå genom korridorerna på Carlforsska & jämföra det med det slitna & trötta St Mikael. Jag ville aldrig mer tillbaka, bara för att hälsa på. Inte för att stanna. Men jag är här. En av dom som är kvar. Som vill få stjäla tid av dom som kommer 'hem'. Jag kommer att stanna här. Längta tillbaka till Västerås ibland, men skaka av mig saknaden varje gång som ett tunt lager damm från något som länge stått orört. Jag kommer att spara & spara tills jag kan bygga mitt efterlängtade hus på min drömtomt. & där tänker jag bo. Med min Prins, mina 2 fantastiska döttrar, Corint & Corona. Det är något att längta till, inte från. Jag trivs med att vara en del av det ni kommer hem till. Att bjuda på kaffe & filmkvällar. Bara ni kommer hem ibland.