Att tvinga sig själv till att våga hoppas

Ingen har all tid i världen. Inte ens vi.

 

Jag har inte känt den där känslan en enda gång under dessa snart tio veckor. Känslan av att jag kan vinna dig tillbaka. Du säger saker som skulle få vem som helst att tro det, kanske slappna av lite & andas ut. Men jag ser även det i dina ögon. Rädslan, tvivlet. Som en vass kniv i hjärtat som långsamt vrids om. Jag gjorde det här mot oss, & snart är det försent. Snart är det försent att lyssna på ditt hjärta Hunn.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0