Rubriklöst

Så nära men så långt borta. 8 veckor sedan livet var som 'vanligt'. Försöker andas, försöker lämna utrymme. Försöker visa att jag klarar av att vänta. Klarar jag det? Upp & ner. Korta stunder när allt är perfekt. Du & jag. Mest bara du, jag liksom försvinner i din närvaro. Bara få vara din. Älska dig.

När vi gör idiotiska saker så slutar vi lita på varandra. Det är så vi fungerar. Men efter ett tag kommer den tillbaka, tilliten, känslan av att veta precis hur rätt vi är tillsammans. Det var inte lätt för mig heller den där gången. Jag var besviken på mig själv, klandrade mig själv. Räckte inte till. Jag litade inte på dig på så länge, tills jag en dag visste - du skulle aldrig skada mig igen. Kanske är jag naiv, en hopplös kärlekspundare. Fine. Men besvikelser går att ersätta med nya erfarenheter. Allt som vi ville göra, det finns kvar där. Jag tänker på det varje dag. Jag ville se världen med dig. Bygga hus med dig. Bråka om tapetval & inredning. Laga brunch i vårat stora fina kök på helgerna när vi sovit lite för länge. Tillit kommer tillbaka, kunde jag så kan du.

Jag lever i limbo som Fröken K sa inatt. Det gör jag verkligen. Ibland så delar du en kort stund med mig där, & allting annat liksom förlorar sin betydelse. Efteråt så kommer känslan krypande. Eller känslorna snarare. Tvekan. Vad har jag att erbjuda som ingen annan har? Varför skulle du inte välja någon annan? Spontan, okomplicerad, fri. Jag kan inte vara spännande. Jag kan inte förstå hur jag ska vinna det här. Du är så fri nu, kan vara precis där du vill vara. Göra allt det jag kanske hindrade dig från. Hur kan jag vinna över det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0