Överleva dagen. Klara en dag i taget. Jag hatar det. Har alltid gjort. Att leva utan hopp & fantastiska drömmar. Att bädda om mig själv i likgiltigheten. Men jag har fantastiska personer runt omkring mig. & på kvällen idag glömde jag för en kort stund all besvikelse. Fina döttrar. Fina nära & kära. Att få känna empati för någon annan en stund, tappa bort det fokus som annars ligger på kaoset. Jag är så van nu känns det som. Vid besvikelser. Stora besvikelser. Men jag känner mig själv, mina brister & mina fördelar. Jag vet vart gränsen går för hur mycket skit jag kan hantera & jag vet att nu är det dags att stänga av. Skapa en bubbla av det fantastiska jag har kvar. Försöka lista ut hur framtiden ska se ut. Kanske försökte jag för mycket. Försökte laga något som inte längre fanns. En framtid med tusen drömmar & planer. Men jag kan inte ändra på den delen av mig. Alla drömmar. Personer utan drömmar kan inte bli lyckliga. & jag har många gånger funderat över om det bara var jag som hade drömmar. Drömmar som diskuterades som om dom bara vore fantasier. Orealistiska, irrelevanta. Jag tänker skapa nya drömmar. Bara likgiltigheten slutar försöka bli en del av mig. Bara jag spolat fram lite & saknaden inte kan skiljas från ilskan. Bara jag fått mer distans & jag kan låtsas att jag inte längre älskar den person som jag kallade mitt livs kärlek. Då det bara ligger som en pytteliten ilning genom hjärtat när någon nämner ditt namn. Då ska jag skapa nya drömmar. En ny framtid. Jag önskar ingen det som jag hittills behövt klara av, inte ens hälften av det. Livet är orättvist. Jag kommer inte vara den attraktivaste cheyen i stan. 23 år. 2 döttrar. 2 pappor. Trasslig barndom. Tvångssyndrom & andra problem. Men det är knappast aktuellt. Just nu vill jag inte dela mitt liv med någon, någonsin igen.