Jag vet vad jag alltid sagt om sånt här. Jag skulle aldrig tillåta att det hände. Jag skulle bara plocka upp bitarna & fortsätta vidare. Aldrig titta tillbaka. Men jag klarar det inte. Att hålla mig till planen. Jag går sönder av ensamhet, men klarar ändå inte av tanken på att någon annan skulle få ersätta det tomrum som du lämnat efter dig. Det är inget litet tomrum. Det är enormt & det får mig att gå sönder gång på gång. Jag brukade kasta mig vidare, kärlekslöst & utan förväntningar. För någon dag sedan så lät jag nästan någon komma hit & försöka sticka hål på bubblan. Någon som jag kan lära känna om jag vill. Jag kom med tusen undanflykter, köpte mig tid. För jag tror inte att någon kan ersätta dig. Kanske få ensamheten att lätta, men inte mer. Jag trodde att vi hade all tid i världen. Det hade gått nästan ett år sedan jag fick hela din värld att rasa. Jag ville verkligen vara med dig. Jag har aldrig velat något annat. Men det räckte tydligen inte. Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra. Av hela mitt trasiga hjärta.