Det känns nästan enbart skönt att bara vara 14 dagar ifrån arbetslöshet. Slippa jobba dag & natt på samma dygn en vecka i streck. Få komma in i mer realistiska sömnrutiner. Fixa allt det här med uppfödningen. Göra saker jag borde gjort för längesedan. Ha helger som inte blir totalt luddiga eftersom jag jobbat natten till fredagen. Pengarna kommer jag sakna. Jag tycker inte heller om tanken på arbetsförmedlingen. Första gången någonsin. För första gången har jag inte ett enda jobb. En period hade jag fem. Vintern 06/07. En evighet sedan. Jag antar att jag är lite kluven. En arbetsnarkoman som helt plötsligt ska försöka vara hemma. Bara vara.. Jag förstår att det här är något jag måste göra, jag vet bara inte om jag verkligen vill det. Jag älskar ju att jobba..