& så är jag där igen. Med gråten som en klump i halsen. Tvingar mig ut i kylan. Röker en cigarett i mörkret. Känner hur tårarna som nästan rullat över kanten liksom fryser till små kristaller innan dom hinner fly.

Jag hatar att känna så här. Jag vill bara ruska om mig själv. Ge mig själv en smäll på käften för att komma i rätt balans. Jag har själv satt mig i den här situationen. Jag har valt att lämna min trygga vardag bakom mig för något så ovisst & samtidigt så självklart. & ändå är jag här nu.. Jag försöker att inte gå vilse i mig själv nu när jag helt plötsligt inte träffar mina döttrar varje dag. & dessa dagar känns det som om jag glömmer att andas, & istället försöker jag stänga av all den där saknaden & känslan av otillräcklighet genom att fokusera på Mattias. & det känns så otroligt skönt att bara släppa allting för några timmar. Men det är just det. Några timmar. Sen sköljer dom över mig igen. Alla måsten. Alla mina egna krav & tusen krossade drömmar som måste ersättas av nya.

 

& det är här problemet kommer in. Jessica. Jag vet - nästan - precis hur jag själv fungerar. Men. Jag har så svårt att förklara för nya personer. & det är ju just det han är, Mattias. Ny. & nu måste jag försöka få honom att förstå mig. Lära honom hantera mig & mina ups & downs. Han gör det ändå rätt bra. Vi klarade en hel helg i Stockholm utan panikångest & tårar. Men det finns så många olika sidor av mig som han fortfarande i sett. Som nu. Då jag varje sekund får anstränga mig för att inte börja gråta. När jag inte riktigt kan förklara den blandade känslan av likgitighet & hopplöshet.

 

'Kom & krama mig tills det går över?' När går det över?

'Strunta i att du är allergisk & sov med mig? Jag känner mig så liten.' Pfft..

 

När du hela dagarna försöker att hålla ihop dig själv & andra. Hur ska du då klara av att vara svag? När är det rätt tillfälle att vara svag? & när tårarna kommer.. när tar dom slut?