Igår började jag på TraffiCare igen efter nästan en månads uppehåll. Kastades direkt in i Peace & Love & dyngskitiga tåg. Kanske lika bra så att jag kommer in i det igen så fort som möjligt. Jag har lite ångest över att inte jobba så som jag planerat hela sommaren, ända sedan i våras, men i värsta fall får jag väl vara lite ledig. På lördag fick jag precis ett servitris-jobb i några timmar, så lite extrajobb ska väl inte vara så svårt att få.

Men snart ska jag kasta mig ner till jobbet & städa ännu ett P&L-tåg. Blir en hel del burkar & flaskor - en hel massa faktiskt. Idag kanske jag till & med kommer ihåg att ta med mig Mp3n så jag kan dansa fram. Sen kommer Hunn förbi tåget när han slutat också & säger god natt. Jag har en rätt söt grabb ändå. Får blommor & annat smått & påhittigt hela tiden. Fick en orkidée idag, & förra veckan fick jag en stor hink till mina blommor & en enorm rosbukett. Det är kul att känna sig lite uppskattad ♥

Nej, nu ska jag tvinga min dotter i säng. Puss.

Vi åkte ner för att leka i sanden & bada & fick dela stranden med lyckliga elefanter, hästar, kamelar & lamor. Det händer ju inte varje dag. Kul, kul!

Liten skate-tös.

Sötfia.

Fröken 'lite stor' ♥

Fröken Söt & Mamma.

Det ringer. Samtalet bekräftar det jag redan trodde var sant. Jag ringer & försöker förklara felet i det hela, men personen i fråga är en mästare på att inte lyssna. Vänder & vrider på saker. Kan bara se saker ur en synvinkel. Frågan kommer att ställas..

Varför låter du det inte bara vara?

Av en enkel anledning. Alva. Min största skatt & anledningen till allt jag gör. Alva. Lilla oskyldiga Alva som ser på mig med sina stora ögon & undrar vart hon tog vägen, pappas förra. Sedan lägger hon huvudet på sned & mummlar för sig själv.. 'Hon pluggar' Så klarsynt & ändå så totalt omedveten om att hon kanske aldrig får träffa henne igen. Det går två veckor & sedan är en ny på plats. Intar platsen bredvid hennes pappa medan hon är förvisad till ett annat rum. Pappan ser inte felet i det hela. Jag ser tusen. Bristen på respekt som toppat skalan för evigheter sedan. Varannan helg borde vara Alvas tid. Alvas tid med hennes pappa.

När Alva en dag frågar mig varför inte pappa finns med på några bilder de första månaderna av hennes liv, när hon undrar varför hennes baby-album bara innehåller bilder av henne själv & hennes mamma, då tänker jag inte vara den som låtsas som om ingenting var fel. Den dagen ska jag berätta precis hur det var, kanske inte det värsta, men i alla fall allt i helhet. För jag tänker alltid vara den som sätter henne först, även om andra halvan av föräldraskapet har valt att fortsätta leva tonårsliv.

Jag vet att när jag & Jim får barn så kommer det att bli en helt annan sak. Jim älskar Alva som sin egen dotter & vi har samma syn på uppfostran, rätt & fel. Jag skulle aldrig behöva tillrättavisa Jim på samma sätt. Han skulle alltid sätta sitt barn främst, precis som med Alva. Om jag & Jim skulle välja att gå skilda vägar så vet jag att Alvas värld skulle ställas på kant. & visst är det så, att vägen till en mammas hjärta går via hennes barn. & visst är jag beredd att offra mina egna känslor för hennes skull, precis som förr. Jag är en sån person som säger 'jag kommer alltid att älska dig' Jag planerar 20 år framåt i tiden & då är det fortfarande vi. Vi har utökat familjen med en till & säkert några husdjur till om jag känner mig själv rätt. Men jag vet också att det är det jag vill ha, att jag behöver upprepa de här drömska målen för mig själv. Ett sätt att påminna mig om att aldrig gå åt fel håll, att aldrig låta impulsen styra. Jag vet att min framtid är tryggad med Jim, jag vet att jag aldrig kommer att tycka att han är trist & tråkig. Jag måste bara komma ihåg det dom gånger jag känner mig ur balans.

JAG ÄLSKAR DIG JIM SVENSSON, nu & 20 år framåt ♥
Sen får resten av världen tycka vad dom vill.

Mitt skrivande känns ytligt & trist. Ibland slår mig en tanke när jag gör något helt annat, men aldrig längre när jag skriver. Jag glömmer det lika fort igen, & mina korta stunder av djup försvinner, blir aldrig påvisade. Jag är ytlig till tusen. Kanske, kanske inte. Jag tröstar mig med att min Syster & hennes andra hälft Rebecka, alltid kommer att vara mer ytliga än vad jag någonsin kan bli. Hur kan någon hata lyckliga personer, enbart för att dom är lyckliga? Så jag tröstar mig med det, mitt i all min ytlighet. Rimma kan jag tydligen också.

Idag har Jim fått kontraktet på tomten. Tomten som vi ska bygga vårt hus på. Visserligen lyssnar han inte på mig & min praktiska åsikter, men nu ska vi verkligen lyckas spara på kort tid. Jag har visserligen redan börjat. Det börjar göra ont i mig av shoppingabstinens nu när sommaren börjat på riktigt. En enorm fördel är att jag jobbar i princip varenda dag efter midsommar & 7 veckor framåt. Men nu ska jag kasta i mig lite fruskost - klockan 14,17 - för det ser ut som att det blir en fika med Diddi. Pussinussituss.

Vi kom tidigt, innan alla börjat fylla gräsmattorna. Corint var nyfiken & ville pussas med alla andra hundar, men efter en liten stund så låg hon mest mellan oss & gosade fram tills det att det var dags att gå upp i ringen & visa upp sig framför domaren. Allting gick galant, & just nu är jag & Jim stolta till tusen. Duktiga lilla tös ♥

BIR, HP & BIG 2

Nom-nom-nom, mums.

Idag är det torsdag. Det kom jag halvt underfund med igår när jag lyckligt planerade att titta på studenterna med Sannah & Malin. Dom måste ha funderat på om jag var knäpp. För det kan jag ju inte. Jag & Doris kör ju premiären på Wasa då. Det känns lite nervöst, men jag har faktiskt saknat det rätt mycket sedan Vasaloppet. Jag vet att Daniel kommer att hålla fast vid sitt krav på mig. Minst 4 tallrikar ska jag kunna bära. Inte så mycket till krav kanske ni tänker, men oj oj. Dom där tallrikarna är ju från hell. Stora som jag vet inte vad. & jag försöker, dammit vad jag försökte. MEn fingrarna glider, dom kläms & jag sprang där, fram & tillbaka, fram & tillbaka. Jag kan ju hoppas att vissa rätter i alla fall serveras på en mindre tallrik. Annars får jag göra som i vintras, & springa fram & tillbaka & tävla mot den där jävla koskällan. Men det kommer att bli jättekul & jag är pepp till tusen ♥

Idag vill jag vara ute i solen hela dagen. Försökt få kontakt med Isa eftersom jag tyckte att hon faktiskt var skyldig att leka med mig idag. Men vi får se. Annars tar jag väl bara en filt & min bok & lägger mig på gräsmattan, hur svårt kan det vara? Puss.

Jag känner mig så avskärmad. Som om jag svävade i dimma. Känner inte riktigt, ser inte riktigt. Jag känner bara. Känner så fruktansvärt mycket. Förstorar upp allt, eller tvärtom. Jag lever på toppen & botten. Försöker döva något som jag inte riktigt får grepp om. Tiden rusar förbi, jag hinner inte med. Allting blir bara halvfärdigt eller knappt påbörjat. Jag har dålig självdisciplin på så sätt. Jag gjorde ett val för flera månader sedan. Jag valde att leva utan mediciner. Jag kände mig stabil & lycklig. Jag måste erkänna att jag vacklar, att jag känner hur lyckan kan rinna av mig på 2 sekunder. På samma sätt som olja stöter undan vatten. Jag visste att det skulle bli svårt, till & med så här svårt. Kanske svårare. Men jag vill det här, jag vill klara mig utan medicin, jag vill se & känna utan en ständigt skyddande hinna. Det känns som att jag inte räcker till just nu, precis just nu. De senaste dagarna bara. Jag räker till för en, inte två. Jag räcker till för Alva, men ingenting mer. Jag glömmer allt som har med mig att göra, jag blockerar allt som har med Jim att göra. Jag vill inte, men jag gör det. Imorgon ska jag vara mer pepp. Jag ska försöka fungera trots att mina kvaliteétsdagar med Alva är förbi & hon åker till sin pappa över helgen. Jag ska försöka komma upp innan tio, eller ja.. tolv i alla fall. Jag ska äta minst två gånger, jag glömmer alltid bort det när jag är själv & sen bara frossar jag hela kvällen istället.

Det här är bara ännu en fas. Jag hoppas & tror att det blir lättare med åren, för varje dag när jag förstått mer av alla mina små egenheter som jag medicinerat så länge. Imorgon ska jag ha fokus, men nu ska jag gå ut med Corint, & sen ska jag bada.