9 veckor kvar & jag saknar att känna mig fin i klänning & höga klackar. Ska nog klicka hem klänningen från Stylein, men jackan får nog lov att vänta.. Har ju faktiskt redan 3 Elvine-jackor. Mihi.

 

nelly.com

nelly.com har fri frakt just nu.. Sista dagen imorgon.

& jag inbillar mig att jag behöver fler klackskor..

Min älskade bok-serie av John Marsden har blivit film. Eller ja.. i alla fall första boken. Åh jag hoppas verkligen att det är någon perfekt brud i rollen som Ellie, annars blir jag besviken.

Ingen har all tid i världen. Inte ens vi.

 

Jag har inte känt den där känslan en enda gång under dessa snart tio veckor. Känslan av att jag kan vinna dig tillbaka. Du säger saker som skulle få vem som helst att tro det, kanske slappna av lite & andas ut. Men jag ser även det i dina ögon. Rädslan, tvivlet. Som en vass kniv i hjärtat som långsamt vrids om. Jag gjorde det här mot oss, & snart är det försent. Snart är det försent att lyssna på ditt hjärta Hunn.

Du är luften jag andas.

Det som behövs.

Allt.

Alla är vi lite finare i motljus.

Börjar faktiskt undra vad jag håller på med? Känns som att jag gång på gång blir förd bakom ljuset.

Jack i huvudet & troligtvis en hjärnskakning. Fossingar som varit blöta i 6 timmar. Ont i hela mig. Nu kryper jag ner under täcket & gråter lite, det finns en gräns på vad jag klarar - & den passerade jag för evigheter sedan.

Inatt hade jag nog mitt livs längsta telefonsamtal. 7 timmar. 7 timmar av erkännanden, förklaringar & inblickar i min så kallade barndom. Jobbigt att inse alla mina fel. Ett efter ett. Lägga dom på hög. Erkänna alla mina svaga punkter för dig & för mig. Ett steg framåt. & ändå.. en liten men ack så viktig fråga inom mig.

Är jag verkligen värd dig?

9 ip-adresser vs 89 sidvisningar. Liite smått läskigt ska jag väl erkänna..

Inte dåligt. Jessica ritar för första gången på evigheter. Hoppas bara att det inte låser sig på en gång..

Andas.

Vänta.

Sakna.

Så nära men så långt borta. 8 veckor sedan livet var som 'vanligt'. Försöker andas, försöker lämna utrymme. Försöker visa att jag klarar av att vänta. Klarar jag det? Upp & ner. Korta stunder när allt är perfekt. Du & jag. Mest bara du, jag liksom försvinner i din närvaro. Bara få vara din. Älska dig.

När vi gör idiotiska saker så slutar vi lita på varandra. Det är så vi fungerar. Men efter ett tag kommer den tillbaka, tilliten, känslan av att veta precis hur rätt vi är tillsammans. Det var inte lätt för mig heller den där gången. Jag var besviken på mig själv, klandrade mig själv. Räckte inte till. Jag litade inte på dig på så länge, tills jag en dag visste - du skulle aldrig skada mig igen. Kanske är jag naiv, en hopplös kärlekspundare. Fine. Men besvikelser går att ersätta med nya erfarenheter. Allt som vi ville göra, det finns kvar där. Jag tänker på det varje dag. Jag ville se världen med dig. Bygga hus med dig. Bråka om tapetval & inredning. Laga brunch i vårat stora fina kök på helgerna när vi sovit lite för länge. Tillit kommer tillbaka, kunde jag så kan du.

Jag lever i limbo som Fröken K sa inatt. Det gör jag verkligen. Ibland så delar du en kort stund med mig där, & allting annat liksom förlorar sin betydelse. Efteråt så kommer känslan krypande. Eller känslorna snarare. Tvekan. Vad har jag att erbjuda som ingen annan har? Varför skulle du inte välja någon annan? Spontan, okomplicerad, fri. Jag kan inte vara spännande. Jag kan inte förstå hur jag ska vinna det här. Du är så fri nu, kan vara precis där du vill vara. Göra allt det jag kanske hindrade dig från. Hur kan jag vinna över det?

Ibland undrar jag om jag inte kan vara snygg utan dig..

Du däremot, du är det snyggaste jag sett.

Himlande ögon. En suck. Tyst nu Jessica, sluta analysera & försöka planera. Så jag försöker göra mina tankar vita, skjuta undan dom för kvällen. Andas dig in, försvinna i det dom är du. Jag känner mig som 14. Lite obekväm i mig själv när jag ser din perfektion. Nervös av att ständigt drunkna i dina ögon. Kan du titta på någon annan på samma sätt? Kan du få någon att känna samma sak som jag? Så hopplöst kär. Speciell & utvald, men ändå inte. Att leva i skuggan av mig själv, det som var jag när jag var med dig. Det svider & bränner på samma gång att inte veta. Kan jag ens vinna det här? Kan jag någonsin få allt igen? Eller klarar du dig på korta stunder? Korta stunder när vi glömmer tid & rum. Du & jag, det enda som existerar. & så dagarna som kommer efteråt. Då jag bara vill få vara som 'vanligt', vara din. Men för dig så räcker det just nu, du klarar fler dagar utan mig. Som om du bara behöver laddas någongång ibland.

2005

Make me whole again, like only you can.

Ett Svensson-liv. Ett hus utanför 'tätorten'. Ett barn. Ditt & mitt. Alla dessa drömmar. Du & jag. Jag trodde att det hade börjat släppa. Kanske till & med försökte intala mig själv det. Tiden. Vilket jävla hån. Jag trodde jag kommit ifrån det värsta, men allt som behövdes var att se dig en kort stund. Vara nära. Känna hur du får varenda del av mig att vibrera. Svårt att andas. & så rodnar jag? Jag? Jag som aldrig rodnar..

& så är det igång igen. Det självklara för mig. Så kär som någon kan bli. Den som vill. Den som vågar. Den som vet att du & jag är så rätt som det kan bli. Men hur visar jag min kärlek på distans? Hur kan den vara tillräcklig när du aldrig förr har kämpat för någonting. Varit den som aldrig brytt dig om något. Innan mig. Hur ska jag kunna vinna över dina tankar? Hur ska jag kunna få dig att vilja kämpa för att vara med mig?

Jag är ingen utan dig, men med dig kan jag vara fantastisk. Med dig kan jag klara allt. Så.. Kämpa inte för mig. Kämpa för oss. För tillsammans klarar vi precis vad som helst. Tillsammans är vi det vackraste som finns. Tillsammans är vi allt jag älskar. Vi är det enda rätta.

Jag älskar Zoovillage.com!

Deras outlet-avdelning är ju helt fantastisk.

Så nu har jag snart mysbyxor att vara tjock i, & en klänning att längta tills jag faktiskt kan komma i. Awesomeness.

Hängande babykorg. Hur gulligt som helst!

Jobbigt att se hur spegelbilden ständigt försämras..

Vårsol & känslor som tunnas ut. Jag minns när det var tvärtom. Det kändes mer rätt, mer äkta.

Jag älskar dig.

Du kan låtsas att du inte ville leva det här livet. Du kan låtsas att det var piss & pannkaka. Men du vet bättre. Jag vet bättre. & jag vägrar glömma & gå vidare för att underlätta för dig. Jag kommer alltid att vara din.

Det har varit en mindre awesome dag. Jag tänker för mycket. Jag saknar för mycket. 'Jag älskar dig'. Nu vet jag att det kan sägas för enkelt. Att det kan betyda ingenting alls. För när du säger det så mycket & tårarna rinner.. borde du inte förstå då? När du säger 'det är egentligen inte det här jag vill' & ändå avslutar oss.. borde du inte se hur dumt det är? För vad vill du då? Precis det som du sa 'jag vill ju vara med dig'. Så var med mig. Älska mig. Men du ger bara upp istället. Har du någonsin försökt att lösa något? Slagits för det du vill ha? Låtit det göra ont ett tag därför att du älskar bortom allt förstånd? Det har jag. Det har jag gjort med dig.

I månader fanns jag där när drogerna lämnade dina celler, när du inte fungerade riktigt. & när du föll tillbaka & jag hittade dig helt inne i dimman. När du hade ansvar för min dotter & helt föll tillbaka. Det var då jag visste att oavsett vad som hände så skulle jag inte lämna dig utan att verkligen försöka. Det du gjorde mot mig då, & Alva, var det värsta du kunde ha gjort mot mig. Jag har gjort det du anser värst. Men du anser inte att jag är värd det, att jag är värd att försöka med. Jag är inte värd att svälja stoltheten för. Tack, det känns. Tro mig. Men säg inte att det är för min skull. För det är helt & hållet bara rädsla.

'Jag erbjuder mig'.. Det betyder tydligen 'jag struntar i det här'.