Det bästa som finns under jobbveckorna är att få komma hem till min fina familj. Lyssna till deras små snarkningar. Lukta på min pyttechey när hon vaknar till & vill ha sin flaska. Klappa Corona när hon kommer & lägger sig tillräckligt nära för att jag ska nå henne, men aldrig på mig. Hon är verkligen en ragdoll på det viset. Jag har saknat Snövit de senaste nätterna. Hur hon alltid låg på någon del av mig. Gärna på magen. Hennes höga spinnande som gjorde att jag aldrig kunde somna före henne. Min första bäbis. Kanske Yolka kommer vilja mysa med mig på nätterna sen. Jag hoppas på det. & att hon badar med mig, det vore awesome! Tappade helt den röda tråden nu minsann.. Men jag ville väl mest bara uppdatera lite. Jobbveckan tar slut på torsdag natt, & efter det hoppas jag på en massa inlägg. Jag har ju en hel del jag vill visa också. Pussinussitussi Honeypies.

Jobbhelg. 2 pass kvar idag & sen är jag ledig heela måndagen. Ska straxt åka ner på stationen & göra pass 2 av 3 för dagen. Sen hem & bada & mysa 3 ynka timmar innan jag tar med mig Corint för operation nattpass. Hoppas hinna plocka & dona lite också innan, men jag kan ju inte få allt. Inte varje dag i alla fall..

Idag har energin helt tagit slut. Jag vill inte se min anorektiskt taniga spegelbild, mitt nuförtiden så tunna hår, mina mörka skuggor under ögonen. Jag vill inte prata mer i telefonen efter alla dessa samtal. Jag vill inte se mat på flera dagar efter att ha tryckt i mig en dubbel portion mat efter att jag redan ätit middag. Fröken D gjorde som så många gånger förr dagen lite lättare. Jag skrev på papprena på min uppsägning & städade lägenheten i vanlig ordning. Rastade Corint & cheyerna. Gjorde det som fick lov att göras. Inte mer. Inte mindre. Imorgon har jag ännu fler måsten. Samtal att ringa, cellprov, efterkontroll, handla.. inga pepp-saker direkt. Men imorgon ska jag försöka ligga steget före, så kanske jag kan vara kreativ på kvällen. Utan att drabbas av ångest. Om några år hoppas jag att jag kan få titta tillbaka & säga att jag hade rätt. Att jag kan rycka på axlarna över 'små hinder på vägen'. Karma, it's pay back time. Nu förtjänar jag några lyckliga år.

Älskade små dockor ♥

Alltså.. egentligen så kanske det är han som vill få skynda vidare?

Jag vet vad jag alltid sagt om sånt här. Jag skulle aldrig tillåta att det hände. Jag skulle bara plocka upp bitarna & fortsätta vidare. Aldrig titta tillbaka. Men jag klarar det inte. Att hålla mig till planen. Jag går sönder av ensamhet, men klarar ändå inte av tanken på att någon annan skulle få ersätta det tomrum som du lämnat efter dig. Det är inget litet tomrum. Det är enormt & det får mig att gå sönder gång på gång. Jag brukade kasta mig vidare, kärlekslöst & utan förväntningar. För någon dag sedan så lät jag nästan någon komma hit & försöka sticka hål på bubblan. Någon som jag kan lära känna om jag vill. Jag kom med tusen undanflykter, köpte mig tid. För jag tror inte att någon kan ersätta dig. Kanske få ensamheten att lätta, men inte mer. Jag trodde att vi hade all tid i världen. Det hade gått nästan ett år sedan jag fick hela din värld att rasa. Jag ville verkligen vara med dig. Jag har aldrig velat något annat. Men det räckte tydligen inte. Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra. Av hela mitt trasiga hjärta.

Just idag är det extra jobbigt. Jag vill bara höra din röst, ha dig nära. Men det står en hel massa emellan & dom lyckas övertyga mig. Jag klarar inte av att kämpa mot dom. Det erbjuds en massa som jag inte riktigt känner att jag har tid med. Terapi. Trauma-hantering. KBT. Vill inte. Jag saknar dig, usch vad jag saknar dig.

Har äntligen lyckats storstäda här hemma. Dammsugit, dammat, putsat & skurat. Jag har svårt att tro att någon utan tvångssyndrom kan förstå hur det känns. När allt är skinande rent & det dröjer sig kvar en svag lukt av rengöringsmedel. Alla rummen är rena & jag andas helt plötsligt lite lättare. När.det var klart så blev det onsdags-mys med mina flickor & Grey's Anatomy. Tända ljus & njuta av att se dom somna en efter en. Till & med hunden & katten sover. Det enda som fattas är rätt uppenbart. Men även om jag bor kvar här eller flyttar vidare så känns det skönt att veta att jag fortfarande lyckas prioritera ordning & reda framför andra saker. Med 2 döttrar & 2 pälsbollar så behövs det. Nu var det i & för sig mitt hår som låg överallt. Usch. Mitt stackars hår är bara en tredjedel så tjockt som det brukade vara.. Men nu ska jag måla mina naglar & sen ska jag gråta till Lokes nya. Jag vet hur ont det kommer att göra. För jag tänker liksom alltid på dig när jag lyssnar på honom.

Du skulle aldrig klara att kämpa för mig som jag gjorde för dig. Du är så uppenbart en som bara ger upp när det blir lite jobbigt. Jag hatar dig för att du målat upp en så falsk bild av dig själv. Som om du var bättre än mig. Jag är bättre än dig, & jag förtjänar någon som kämpar för att hålla mig kvar.

Jag vill vara med dig. Varför i helvete fick du lov att förstöra allt för? Jag hatar dig. Men inte mer än vad jag älskar dig.

Det är inte lätt att gå vidare. Det svider för varenda steg jag tar. Jag brukade andas dig & det känns som om luften tagit slut. Tiden jag fick med dig känns som ett hån. Som om jag blivit bestulen på det jag kämpade så för. Att få dela allt med dig. Jag vet inte vem du är längre, & bilden jag hade av dig verkar inte längre äkta. Jag trodde verkligen - på riktigt - att du ville vara med mig. Du valde bort mig, & det gör så ont att veta att det var ett medvetet val. Det är mitt liv som blir komplicerat nu, mitt liv som måste börja om. Jag ville inte det här. Du sårade mig värre än någon tidigare gjort. Någonsin haft möjlighet att göra. & kanske var jag dum som gav dig möjligheten. Men jag antar att vi är kvitt nu. Att du tyckte innerst inne att jag förtjänade det här.

Det är enkelt att låtsas när jag inte kan se dig, men ibland går jag sönder ändå. Du är min absoluta svaghet, & det brukade vara något positivt. Jag vill inte leva utan dig, men jag måste. & du som inte kunde stå för att du ville vara med mig då.. du kan inte ens förstå hur jag känner mig nu.

Skulle betala min äckliga rest-skatt & där var det. Jag snubblade nästan förbi det. & jag grät, som på beställning. Men nu låter jag någon annan roa mig för en stund. Titta åt ett annat håll Jessica, snälla..

Idag har vi fortsatt skapandet av våran nya vardag. Det går utan större problem. Vi hjälps åt med att försöka hinna med alla måsten & försöker att göra allting tillsammans. Vi gör iordning maten tillsammans. Viker tvätten tillsammans & leker & busar. På kvällspromenaden så hoppade 2 rådjur över vägen. Corint hade redan känt lukten av dom & ville så gärna få följa spåret hon nosat upp. Tyckte lite synd om henne faktiskt. Alva trodde rådjur var stora ankor. Mihi. Sen Skype med Syster & Whiskey innan film-mys. Nu ska jag flyta Mini till sängen så att jag kan smita ut på en cigg & se om Corint vill in.

Mini & Corint kom hem klockan 11 imorse & vi åkte nästan direkt upp på Maxi med min fina Fröken D. Nu har jag nog det mesta för de närmaste 2 veckorna. Körkortslös Jessica är inte att föredra när vi bor där vi bor. Mini kröp runt i halva lägenheten medan jag roade mig med att packa upp påse efter påse. Allt verkar hamna i påsar.. När Alva kom hem klockan 4 så kunde jag äntligen andas ut. Äntligen alla mina flickor hemma. Första natten ifrån Mini blev inte bara en natt, utan två. Det var så otroligt svårt att sova, äta, andas. De 2 dygnen hon var borta åt jag totalt 2 måltider & en korv. Men nu så måste jag göra riktig mat åt Alva, & då fungerar allt som vanligt igen. Älskade döttrar. Ni får mig att hålla ihop. Efter middagen tog vi en promenad i höstmörkret. Alva invigde sin Tenson-overall & cyklade i täten i vanlig ordning. När vi kom in så passade jag & Alva på att färga håret medan Mini sov. Alva fick göra en slinga efter ett samtal till pappa. Superlycklig chey. Mihi. Efter att ha badat i rött vatten så väckte vi Lillasyster i vagnen & förflyttade oss till soffan för tv-mys. Nu sover dom båda 2 & jag borde flytta in dom i sovrummet & sova jag också. Jag ska bara njuta lite mer av den här srunden. Känslan av att allt är som vanligt. Som det ska vara.

Någon gång ibland - väldigt sällan - så träffar jag någon som jag känner mig attraherad av. Antingen är jag otroligt kräsen eller så har jag udda smak. Men nu hände det i alla fall. Åh, det stör mig så mycket. Speciellt när han är så trevlig. Jag blir som en tonåring. Usch. Att jag medvetet frågar runt & får reda på hur bra han är hjälper ju inte. Skärpning Jessica, fokus nu. & sluta rodna.

Korta stunder glömmer jag bort hur mycket du förstör & jag märker att jag ler när jag pratar om dig. Det kommer att ta tid men en dag kommer jag lyckas med att förvandla det där leendet till en liten rynka i pannan. Ett misstag. En del av det förflutna.

Vet du att jag höjde dig till skyarna? Att jag berättade om dig som en självklar del av mig. Älskade dig mer för varje dag som gick. Det känns som om jag skulle dö utan dig, kvävas av tomheten du lämnar efter dig. Tror du jag är dum nu? Tror du inte att jag förstår nu? Du har förstört så många liv. Ljugit för dom som älskat dig villkorslöst. Jag känner inte ens dig tydligen. Men jag gav dig allt, varenda molekyl av mig. Vad har du kvar? Jag hoppas att det var värt varenda ögonblick & varenda lögn. Det är inte det minsta synd om dig. Du är bara så totalt jävla misslyckad. Jag önskar att jag kunnat skrika det åt dig. Se dina fåniga tårar när du tror att du ska förlora mig. News flash, du valde bort mig. En gång för alla. Enjoy total failure.

Saknar att ha en famn att gömma mig i. Någon som kan skydda mig mot ensamheten & tårarna. Så hej, ensamstående, 23 år & med massa laster. Förslag mottages.

Så trött på att mitt liv ska vara en så jävla tragisk historia. Trött på idiotiska saker som olika personer slänger ur sig. Är det verkligen så svårt för vissa att se vilken sida som är rätt? Vilken sida som är fel? Jag tänker inte bara glömma & förlåta. Jag tänker inte låta ytterligare lögner nästla sig in i min vardag. Så mycket hemligheter & undanflykter. Jag tänker göra det som är bäst för mina döttrar & mig. Vi 3. Alltid. Jag kommer aldrig kunna lita på dig igen, se dig i ögonen. Du behöver inte ens låtsas längre. Låtsas som att du vill vara en del av min framtid. Du är fri nu. Fri att följa dina egna hemliga drömmar. Men om du ens så mycket som påstår för någon att du älskar mig så ljuger du. Du vet inte ens vad kärlek är. Det jag gjorde mot dig känns liksom inte så farligt längre.

Jag är så jävla djupt under vattenytan just nu. Krånglar & pusslar. Halvt tvingar alla att hjälpa mig. Jag vill bara få lägga mig ner & sova en vecka. När jag vaknar vill jag att allting ska vara helt annorlunda. Jag vill få somna bredvid mina 2 fina flickor & känna lugnet i deras andetag. Inte ligga vaken halva nätterna med mardrömmar & tusen frågor. Jag hatar det här. Jävla skit-helvete. Kunde du inte bara lämnat mig istället? 'Nej, jag älskar inte dig. Tack & hej' Tusen gånger enklare. För i helvete Jessica. Hur jävla blind tillåter du kärleken att göra dig?

Jag hatar att jag saknar dig. Att jag tänker på dig hela tiden. Jag hatar att jag vet att jag inte kan göra så att allt det här försvinner. Jag älskar dig, såklart. & det får mig att vilja kräkas. Jag önskar att jag kunde skära bort dig ur mina minnen. Radera dig & skynda vidare. Jag önskar att våra 2,5 år bara kunde upplösas i en diffus dimma. Men jag kan bara låtsas. Hela min värld. Alla mina drömmar involverade dig. Jag vet att jag kan klara min utan dig. Jag vet också att det inte var något jag någonsin ville behöva göra. Jag saknar dig, det kommer jag alltid att göra.

Jag vet att jag klarar mig själv. Jag vet att jag & mina 2 cheyer klarar av det mesta utan hjälp. Självklart finns det också saker som jag inte kan lyckas med helt utan hjälp. Men det fungerar liksom ändå, ett tag. Framtiden är mer osäker än någonsin. Alva kräver extra mycket av mig, & Mini panikgråter så fort hon inte ser mig. Stackars älskade små. Jag önskar att allting var annorlunda. Kanske hade det varit bättre om jag bara låtit känslorna blekna redan i Januari. Då hade jag inte behövt gå igenom så många jobbiga månader. Det här skulle troligtvis aldrig ha hänt. Jag skulle slippa den här besvikelsen & den jobbiga känslan av skam. Är jag så jävla blind? Så jävla dum? Det räcker inte med att älska någon. Att kämpa när det vore så skönt & enkelt att bara ge upp. Jag ville ha lite tillbaka. Så jävla lite. Fina ord någon gång ibland. Engagemang. Entusiasm. Närhet. Ändå såg jag på det vi hade som en självklarhet. Det fanns inga andra alternativ. Du & jag, alltid. Jag kunde leva med alla de små bristerna. Kunde förstå att du inte visade mig samma djupa kärlek som tidigare. Men allt det där spelade ingen roll tydligen. Du har gjort ditt val, det är rätt uppenbart. Jag tror inte ens jag behöver göra mitt.

Överleva dagen. Klara en dag i taget. Jag hatar det. Har alltid gjort. Att leva utan hopp & fantastiska drömmar. Att bädda om mig själv i likgiltigheten. Men jag har fantastiska personer runt omkring mig. & på kvällen idag glömde jag för en kort stund all besvikelse. Fina döttrar. Fina nära & kära. Att få känna empati för någon annan en stund, tappa bort det fokus som annars ligger på kaoset. Jag är så van nu känns det som. Vid besvikelser. Stora besvikelser. Men jag känner mig själv, mina brister & mina fördelar. Jag vet vart gränsen går för hur mycket skit jag kan hantera & jag vet att nu är det dags att stänga av. Skapa en bubbla av det fantastiska jag har kvar. Försöka lista ut hur framtiden ska se ut. Kanske försökte jag för mycket. Försökte laga något som inte längre fanns. En framtid med tusen drömmar & planer. Men jag kan inte ändra på den delen av mig. Alla drömmar. Personer utan drömmar kan inte bli lyckliga. & jag har många gånger funderat över om det bara var jag som hade drömmar. Drömmar som diskuterades som om dom bara vore fantasier. Orealistiska, irrelevanta. Jag tänker skapa nya drömmar. Bara likgiltigheten slutar försöka bli en del av mig. Bara jag spolat fram lite & saknaden inte kan skiljas från ilskan. Bara jag fått mer distans & jag kan låtsas att jag inte längre älskar den person som jag kallade mitt livs kärlek. Då det bara ligger som en pytteliten ilning genom hjärtat när någon nämner ditt namn. Då ska jag skapa nya drömmar. En ny framtid. Jag önskar ingen det som jag hittills behövt klara av, inte ens hälften av det. Livet är orättvist. Jag kommer inte vara den attraktivaste cheyen i stan. 23 år. 2 döttrar. 2 pappor. Trasslig barndom. Tvångssyndrom & andra problem. Men det är knappast aktuellt. Just nu vill jag inte dela mitt liv med någon, någonsin igen.

Vågade oss hem för att bada, äta & bara vara bland vårat några timmar. Barnen har sovit många timmar inatt, jag har lyckats sova några få. Är så svårt att ens hålla ögonen öppna, men vi måste försöka få någon klarhet i hur framtiden kommer att se ut. Jag är rädd & ensamheten är så skrämmande, trots nära & kära. Jag vill få vakna upp från det här & krypa närmare din värme. Se på dig & veta att du är allt jag vill ha. Men det finns inte längre, du har blivit någon annan för mig. Mitt livs besvikelse. & jag kommer förmodligen aldrig få ta del av din ånger.

Jag ligger på fel sida i sängen. Jag har 2 otroligt vackra döttrar bredvid mig. Ändå gråter jag. Kudden luktar du & jag dränker din doft i salt. Du har krossat det sista som var jag. Det som jag trodde att du aldrig kunde ta ifrån mig. Min blinda, gränslösa kärlek. Min brist på stolthet. Jag var den som alltid svalde min stolthet & fortsatte att älska. Att hoppas. & det som sårar mig mest är att du påstår att det är mitt fel. Det är mig det är fel på. Det var jag som gjorde fel. Jag gjorde fel. För snart 1 år sedan fick du reda på det. & jag kämpade så för att vinna tillbaka dig. Du var det enda pris jag ville ha. Den enda jag någonsin mer ville ha. Jag var otrogen mot dig. Jag gjorde fel. Du påpekade det gång på gång. Jag fick inte glömma. Jag fick inte vara en del av ditt liv. Jag fick träffa dig i hemlighet. Månader av dina påminnelser, tusen förlåt & miljoner tårar. Mitt fel. Snart 1 år sedan. Ditt fel är nu. Ditt fel. Inte mitt. Även om du vill få det till det. Jag hatar den dagen jag insåg att jag var kär i dig. Jag hatar att jag kämpat så för att klistra ihop oss igen. Framtidsdrömmar som aldrig blir verklighet. Jag gråter & saknar. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte kan sluta älska dig. Dumma tävla brist på stolthet Jessica. Men den här gången har jag ingenting mer. Min elen räckte inte. Det var totalt bortkastad. & nu då? Jag måste stänga av nu, press pause. Kärlek är inte för mig & dig. Du har visat det nu, & jag tänker aldrig försöka förklara för dig att vi 2 inte kan vara utan varandra.ditt val verkar så tydligt & ingen kan tvinga dig att älska mig mer än friheten du så uppenbart längtar efter. Jag älskar dig, det kommer jag alltid göra. Nu som då. Då som nu. Det räckte helt enkelt inte.

Mitt hjärta är krossat & jag kommer aldrig att förlåta mig själv.

Mini kryper numera runt som en tok på golvet & det kändes trist när jobbveckan närmade sig & jag missade morgonbus med mina flickor.

Jag försökte ta tillvara på min & Minis 'ensamma-torsdag' som alltid infaller dagen innan jobbveckan.

Pappan köpte roliga pumpor åt oss.

Mini åt lika mycket som vanligt & sedan ännu mer.

Vi tog med oss katten på promenad så hon slapp vara hemma & gråta innanför dörren.

Corna var modig utan koppel.

Sen blev hon rädd & gömde sig i trappan. Mihi ♥

Mini fick inte längre sova i vår säng efterom hon bara kryper runt. Nackdelen med att sluta amma. Usch..

Alva & jag tog oss lite egentid på stan en dag.

& igår gick hon med sin Mamma på sin första långfilm på bio. Nalle Puh. Det var myspys ♥

Sötaste, sötaste!

Ååh, bara drygt 2 månader nu ♥

Idag hade jag & Alva bestämt att vi skulle ha lite egen tid bara hon & jag. Allt blir ju såklart väldigt mycket anpassat efter Mini eftersom hon är minst & inte alltid gör som vi hoppats eller önskat. Så idag på eftermiddagen kom Alva till mitt jobb efter att ha varit hos sin far i några timmar. Efter det sista lilla fixat på jobbet med hjälp av den bästa lilla jobb-cheyen så cyklade vi ner på Mora för att kika lite i affärer & Alva visade mig vad hon önskade sig i julklapp. Vi köpte en söt Mumin-flaska med handtag till lilla fröken som fick stanna hemma, Alva fick välja två tavlor med cupcakes på & jag fick äntligen ett kakfat i tre våningar. Efter det köpte vi med oss fika på Kaffestugan & mat på Kina . Alva älskar verkligen friterad torsk & kyckling. Jag & Jim tittade förvånat på när hon åt mer än på väldigt, väldigt länge. Mini roade sig med att försöka dricka själv ur sin nya flaska & kladda med bananbitar. Efteråt blev det sen efterrätt för ovanlighetens skull. Alva hade ju självklart valt en prinsesstårta & jag & Jim provade Daimsockerkaka med grädde. Min älskade Prins som vet precis vad som gör mig lite extra lycklig har nämligen köpt riktig restauranggrädde i 2 gigantiska flaskor. Mihi <3 Alva som varit vaken sedan 6 på morgonen somnade efter halva tårtbiten & vi andra 3 somnade inte långt efter det. Men fröken Tsang måste jobba några dagar & nätter till så jag fick gå upp igen strax efter 9. Just då - när jag tvingat mig upp & tävlade med tröttheten själv - kunde jag inte vara lyckligare. När hela familjen somnat före klockan 8 & sov som dom finaste utslagna hjältarna jag sett. Det är första gången vi alla sovit så tidigt. Men nu blir det garanterat fler gånger.