När allt rycks ifrån dig. Men bara nästan.
Jag får ett sms tidigt. Tias har svimmat av på allergikliniken i Falun. Kollapsat i allergichock. Men han är lugn, som alltid när någonting händer. & jag är tvärtom. Känner hur jag tappar allt. Sjunker ihop i hopplös hjälplöshet. Går under av oro. & sen inser jag att jag slutat andas. Som om jag väntar på nästa katastrof. I försvarsposition. & så försöker jag få dagen att gå ihop. 1,5 timmar då jag lyckas hämta barnen på dagis, gå med hunden, mocka kattlådor, bekräfta en heldag på Arken Zoo nästa lördag & gå på arbetsintervju. Kaos i hela mig. Alla mina tankar på Tias. Helt borta. Så jag ringde min allra bästa. André. & han fick sitta barnvakt åt min pojkvän. Pojkvänsvakt.
Nu har jag varit hemma i en timme. Han sover på soffan. Märker inte ens att jag sitter bredvid honom. Jag stjäl av hans kroppsvärme. Känner mig ensam för att han inte frågar mig om min dag. Diskuterar varje liten detalj med intresse. Jag saknar honom trots att jag lutar mig mot honom. Jag är så bortskämd. Så bortskämd med all den här kärleken i den här lägenheten. Mini som lyckligt, sömnigt ler tillbaka mot mig när jag lyfter upp henne i sängen igen efter att hon ramlat ur. Mina fina döttrar som utan problem säger 'Vi ses imorgon Mamma' utan att fundera på att andra mammor oftast är hemma & nattar sina barn. Varje kväll. Inte bara iband. Mattias som tar dessa jävla sprutor för att kunna leva med mig. Med mig & mina pälstussar. Så nu saknar jag honom. JAg vill berätta för honom hur mycket jag älskar allt han gör för mig, varje dag. & jag vill berätta för honom hur lycklig han gör mig varje sekund.
& så vaknar han till. 'Gud vad underbart att vakna till dig'.. & så somnar han om.
& jag är ensam igen. Svämmar över av känslor.
Icarus
'You put up your defenses when you leave
You leave because you're certain
Of who you want to be
You're putting up your armor when you leave
You leave because you're certain
Of who you want to be'
You leave because you're certain
Of who you want to be
You're putting up your armor when you leave
You leave because you're certain
Of who you want to be'
Flaws
'When all of your flaws & all of my flaws are laid out one by one.
A wonderful part of the mess that we made.
We pick ourselves undone..'
The weight of living
Jag vet inte vad jag gör i vår. Jag hoppas på att få in lite timmar på Kina, kunna vara hemma & komma ikapp med allt som inte hunnits med det senaste halvåret, plugga, rita, sy [förutsatt att jag haft råd att köpa en ny symaskin] & spendera massor av tid med mina fina döttrar. Tiden går så läskigt fort. Det blev så tydligt idag. Mini flyttade in till Alva efter att vi städat där inne hela dagen. & helt plötsligt så har jag ett sovrum utan barn i. Det var över 6 år sedan.. Nu ska jag bara städa av i sovrummet & därefter är det vardagsrummets tur. Köket gjorde jag för några veckor sedan. Sen.. sen kan jag nog vara nöjd ett tag. Förhoppningsvis.
Butikschefen på Arken Zoo bad mig komma med mina katter till 'Kattens dag' nästa helg. Ska försöka lösa det på något sätt. Jobbar ju egentligen, men vi får väl se då. Måste ju verkligen hitta nya hem till ulltussarna snart. Blev ju så onödigt komplicerat alltihop.. Men nu vet vi ju i alla fall vad det är. De förtjänar verkligen fina egna hem allihop.
Det här halvåret med kattungarna har varit en riktig jävla berg&dalbana. Jag har andats, sovit & drömt katter. Jag har gett hela mitt hjärta & själ för att varenda en ska få må bra. Jag har känt mig besviken, nästintill förd bakom ljuset, uppgiven.. You name it. Men jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan bara försöka blicka framåt. Göra det jag kan för att minska skadan. & vara oerhört tacksam att jag har Mattias som har stått ut med mig & alla mina katter, trots allergier & astma. Jag älskar dig Mattias. Tack för att du gör allt du kan för att underlätta för mig. Du är bäst ♥
Men nu ska jag spendera resten av denna kvällen åt städning & re-decorating. Med grabben i mitt liv. Som alltid. Bästaste bästa Tias.
Utan tid
Det har blivit så tydligt på sistone. Bristen på tid. Det jag inte har. Det känns som att jag aldrig är hemma. När barnen har pappa-veckor diskar vi inte. Vi äter inte. Vi sover inte. Vi försöker ta igen all tid som vi missat. Som vi ständigt missar. Jag vill andas dig. Somna på dig, fast ändå inte. Jag vill titta på dig i timmar, varenda liten detalj av dig som jag älskar. Jag vill slås av tanken att jag ännu inte hittat något som med dig som stör mig. Det känns som att för varje dag som går så trasslar vi in oss mer & mer i varandra. Jag älskar att utvecklas med dig. Prova nya saker. Nya smaker. Nya platser. Planera vår framtid. Forma våra drömmar. För det är en av de saker jag älskar mest med dig. Att du har drömmar. Högtflygande fantastiska drömmar. & jag får dela dom. Jag får alltid vara med på ett hörn. Oftast det största hörnet.
Men så är det det där med tiden. Den som inte räcker till. Får mig att känna mig otillräcklig. Jag vill börja komma ikapp snart. Känna att det finns tid för att andas.
