Ibland önskar jag att jag kunde få orden att flyta på samma sätt som Annika Marklund, hennes krönikor biter sig fast på näthinnan. Kanske inte orden - som sakta faller i glömska - men känslan. Hon skriver på ett sätt som får mig att rysa & gråta. Det är oftast inte något att gråta över, oftast handlar det om små saker & situationer. Men orden biter sig fast i mig, river sig in under huden & tvingar mig att känna varenda stavelse. Nu för tiden skriver jag sämre än någonsin förr. Jag skyller mitt dåliga sätt att forma texter på Jim. Jag kan inte skriva när världen är inbäddad i ett skirt sken. Jag blir avtrubbad av att känna mig älskad & tillräcklig. Så om jag inte lyckas få någon att känna det jag skriver, så är det ett litet pris för det jag fått i utbyte. Igår hade jag kunnat printa ner år av besvikelse, ångest, ilska & mardrömmar. Jag hade kunnat få någon att känna - kanske till & med fått en kommentar - allt det som fick mig att gråta i raden av blå stolar. Men vill jag se dom orden gång på gång? Kanske om de saknade själ, saknade ett sätt att nå mig på. Jag tror att Annika Marklund får ensamrätt på det så länge. Att få mig att rysa & gråta. För skillnaden mellan hennes & mina texter är att mina är sorgliga på riktigt.