Rebecka skriver om hur hon lyckats ta sig härifrån. Isaac, Maria & Asph var här på kaffe idag & som alltid så kommer minnen fram. Från en annan tid. Innan alla började flytta. Innan jag flyttade. Jag vet hur den känns. Känslan av att ha tagit sig härifrån. Rymma från det trista, gråa Mora. Året i Västerås var fantastiskt. Jag minns inte så mycket specifikt. Men jag minns känslan. Lukten. Lukten av sensommaren. Hösten. En övervåning som luktade studentliv & nudlar. Jag minns hur det kändes att gå genom korridorerna på Carlforsska & jämföra det med det slitna & trötta St Mikael. Jag ville aldrig mer tillbaka, bara för att hälsa på. Inte för att stanna. Men jag är här. En av dom som är kvar. Som vill få stjäla tid av dom som kommer 'hem'. Jag kommer att stanna här. Längta tillbaka till Västerås ibland, men skaka av mig saknaden varje gång som ett tunt lager damm från något som länge stått orört. Jag kommer att spara & spara tills jag kan bygga mitt efterlängtade hus på min drömtomt. & där tänker jag bo. Med min Prins, mina 2 fantastiska döttrar, Corint & Corona. Det är något att längta till, inte från. Jag trivs med att vara en del av det ni kommer hem till. Att bjuda på kaffe & filmkvällar. Bara ni kommer hem ibland.

Fjärde dagen i rad på Tingsnäs. Mini-bus var snäll & sov medan Mamma & Pappa solade. Jag doppade mig faktiskt lite fort 2 gånger också, men Jim var en fjant. Lite solbrända har vi faktiskt blivit, & det var verkligen på tiden. Mihi. Resten av dagen har vi bara haft hemma-mys & tagit en promenad i kvällssolen. En film & nu ligger jag mellan 2 sovande älskisar. Imorgon hoppas jag på att få lite mer packat, hinna dammsuga hela skiten & torka alla golv. Det är nog det mitt liv kommer bestå av hela månaden, packa & städa. Men det är så värt det. Nu hoppas jag bara på att Alva får sin rullstol i början på veckan så att jag kan ha henne hemma lite. Annars kommer det kännas mindre kul. Jag saknar min lilla Räkan.

I tisdags var det ingen toppendag direkt. Vi gjorde det som behövde göras & avlivade Snövit. 5 år hade jag henne. Min första baby, & en gång så underbara katt. Men det sista halvåret blev hon bara värre & värre. Kiss & bajs överallt, & fräste & försökte bitas. Fortfarande min mysiga lilla baby stundvis, men det blev liksom för mycket. Till slut fungerar det inte. Eftersom jag inte haft några djur när jag var liten - hos pappa hade vi djur bara korta perioder, men dessa försvann 'mystiskt' - så har jag heller aldrig behövt vara med om att avliva något som varit en del av mitt liv. Jag har också många gånger sagt att jag inte trodde att jag skulle gråta om den dagen kom. Inte för att jag är känslokall eller så. Det där med död känns bara som något jag inte riktigt hanterar med tårar. Men jag grät & min Prins grät. Det var inte alls kul, såklart. Efteråt begravde vi henne på vår tomt på Sollerön, & det känns lite tröstande ändå.. På kvällen får jag ett jobbigt samtal. Alva hade hoppat studsmatta & brutit benet. Min älskade lilla Räkan. 2 veckor innan sin födelsedag. Så det skulle bäras i 4-6 veckor tyckte dom på ortopeden. Prinsen blev dock förbannad & ringde & krävde en rullstol, så att jag har möjlighet att ha henne hemma lite. Bara tanken på att vara ifrån henne så länge får mig att få halvt panik. Jag hade velat byta med henne så att hon kunde få göra allt det som 4-åringar vill göra. Cykla, bada, leka.. Det gör ont i mitt hjärta att behöva se min lilla prinsessa så begränsad. Vi försöker bli klara med målande & tapeter hos Prinsen. Den andra grabben flyttar tydligen ut i helgen, så helt otippat fick vi en hel månad på oss att flytta & dona. Kan till & med behövas när Jess ska städa varenda pinal. Men det blir nog awesome till slut. Mycket att göra bara. Men trots det har jag hunnit hänga på stranden 3 dagar i rad med Joachim, & idag blev vi en hel hög. Sen på kvällen har jag haft cheykväll med Rebecka, vilket passade perfekt. Som alltid. Men nu har jag städat klart för idag & ska somna med finaste Mini-bus. Natti natt.

Åååh, jag vill så gärna..

Jag älskar Jim och jag är cool för jag har en android-telefon.

Update. Imorgon ska vi till vetrinären med Snövit, sen ska hon begravas på vår tomt. Känns rätt fint att veta att hon är där. Hoppas att Corona inte blir helt förstörd. Förhoppningsvis lyckas hon bli lite tjockare när hon blir ensamkatt, & sen kommer ju Corint hem så hon får leka med henne. Idag har Mini varit på sin 6-veckors-kontroll hos läkaren. Han blev så imponerad av hur stark hon är som redan klarar av att lyfta hela överkroppen med sina små armar.

Nu hoppas jag att lilla fröken vill sova så jag hinner plocka lite innan jag tvingar mig i säng. Lägenheten är ett enda kaos efter en helg med 6 personer & 2 katter boendes på 62 kvadrat..

När båda flickorna somnade innan 10 så kunde jag inte bara sitta i soffan. Nu flyttpackas det för fullt, putsas, flyttas, slängs.. Skruvar ur skruvar & drar ut spikar. I sovrummet står 8 enorma flyttkartonger fulla, gardinstänger nerplockade, hyllor & bokhylla nermonterat. 37 dagar kvar & en superstressad chey som vill ligga steget före..

Coca-cola-&-cigg-paus ♥

Men kul.. Nu när jag använder explorer som webbläsare för en gångs skull så ser jag att allt ser helt knas ut. Skit. Måste verkligen sätta min & fixa med designen någon gång när jag har tid.. Script & kodmallar. Usch, inte direkt vad jag älskar att hålla på med..

När Mini var knappt 2,5 veckor så ställde jag mig på vågen på bvc. 2 kilo hade jag kvar av det jag gick upp under graviditeten. Nöjd, & på samma gång lite rädd för att forsätta rasa i vikt - ännu en gång - så bad jag Jim lova att säga till om han tyckte att jag såg ut att tappa alltför mycket. Idag hoppade jag på vågen igen när jag & barnen var på play-date & konstaterade nöjt att dessa 2 kilon fortfarande finns kvar. Däremot så har jag självklart inte lyckats trolla bort det faktum att huden på magen 2 gånger varit uttänjd för att rymma mina 2 underbara flickor. Det finns en del små bristningar & lite överflödig hud. Om jag någongång i framtiden får för mig att träna så tonas det nog bort också, men just nu så känns det som att bara några sit ups tar emot. Inte på ett fysiskt sätt, jag bryr mig nog bara inte tillräckligt mycket. Jag har liksom haft sån tur med båda mina graviditeter att jag inte riktigt behöver 'kämpa' mig tillbaka. Inga stygn, bristningar som knappt syns, & inga kilon att behöva slåss med. Däremot har min hud bestämt att hata mig. Jag får som små knottror i ansiktet som jag inte kan låta bli. & då börjar dom klia, & nu ser jag ut som en naturkatastrof. Torr är jag också, & får sår eftersom huden är så skör. Så en fotning på söndag med 'ModelLab' är bara att boka av. Trist. Men det går liksom inte att sminka över & låtsas att det inte finns.

 

Men nu har jag i alla fall fått duscha då fröken Mini äntligen somnade. 6 timmar lyckades hon hålla sig vaken. Så nu ska jag få i mig en macka & sen kryper jag & lilltösen när bredvid Storasyster & Prinsen.

Trodde att jag gjort världens kap då jag skaffade mig en målare. Vi var på färgaffären i en & en halv timme i veckan & valde tapeter & färg. Jag låtsades förstå vad som egentligen sades, men stod mest som ett frågetecken. Prinsen var pepp & jag kände stressen lätta lite. Tills igår. Tills igår då vi packade väskor & påsar för en helg hemma hos Prinsen. Då hade peppen lagt sig & det blev ingenting gjort. Han blev lat & jag blev stressad igen.. & idag har han jobbat några timmar innan han åkte iväg på fisketur. Så det hela resulterade i att fröken Tsang står & slipar ner skarvar & liknande i hallen. Jag kan inte påstå att jag känner mig så säker på vad jag egentligen håller på med, men jag gör det & då kanske det i alla fall blir något gjort den här helgen. Annars kvävs jag nog av stressen med allt som ska göras. Packas, städas, tapetseras, målas & flyttas. En & en halv månad kvar & jag håller nätt & jämt huvudet över vattenytan.

Yay!

Jag har minsann förtjänat den här efter 1 år med en telefon som jag hatar.

Skönt att kunna knäppa bilder med telefonen också.

Så igen - Yay!

Prinsen började jobba idag. Ingen mer semester. Så sedan igår klockan 6 har vi varit själva - jag, Alva & Mini. Det blir inte mycket gjort. Allting tar en evighet. Allt tar två timmar längre än vad det brukade göra. Jag försöker hinna andas lite nu när flickorna sover inne i sovrummet. Jag har 6 maskiner med tvätt som ska hängas & vikas, disk som ska diskas, dammsugning som borde gjorts för länge sedan.. flyttpackning på det.

Trots att jag har ångesten from hell för att jag inte fått något gjort så har det gått bättre än förväntat idag. & inne i sovrummet ligger dom finaste 2 flickorna i världen. Jag är så lyckligt lottad ♥

Första veckan.

2 dagar.