Dylan & jag när han var hemma hos oss & hälsade på. En fantastiskt mysig & fin katt. Lite stolt faktiskt över vår första kull som fyllt 9 månader redan..

Nya favorit-ringen. Friis & Co <3

Fina döttrar på kinesiskt nyår <3

Jag känner mig tom. Det känns som om jag inte riktigt är närvarande. Har inte träffat Alva sedan fredag morgon & Mini sedan lördag morgon. Jag har gått från att ha varit Mamma på heltid till att bara ha en halvtid. Jag saknar ljudet av dom. Ordet 'Mamma' som ropas tusen gånger varje dag. Det är som om jag kapat bort en så stor del av mig själv att ingenting finns kvar. Det har gått 2 veckor. Det känns som 2 år. Minst. Jag vill bara spola förbi allt det som känns jobbigt. Bara kunna få vara nykär utan att känna ångest & skuldkänslor. Eller hjälplöshet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet ingenting alls längre..

Mini är sjuk idag. Hon ligger på soffan & kikar på tv mellan korta sovpauser. Hon har hög feber & jag ser hur hon kämpar mot gråten. Trots det mumlar hon 'God natt Mamma, älskar dig'.. För 2 veckor sedan skulle Jim stått bredvid mig. Vi skulle ha tittat på henne tillsammans, kanske viskat till varandra att hon är underbar. De flesta stunderna går bara förbi. Mitt val, mina känslor. Men ikväll är en sån kväll som jag saknar den där känslan. När allt är självklart & enkelt. Att kunna vakna bredvid någon som känner dig bättre än du känner dig själv. Jag känner mig nästan gråtfärdig när jag packar hans grejer. När jag tittar på Mini & hon gör samma miner som sin pappa. Ikväll är inte kul alls.

Det är väl lika bra att säga som det är. Jag har aldrig varit mycket för att försöka dölja saker. Jag är helt ärligt inte ens speciellt bra på det. So here it goes.. Jag har lämnat Jimpa. Prinsen. Den som gav mig allt. Han som jag drömde om så mycket med. Hela min framtid. Men sen hände någonting. Det var så fruktansvärt jobbigt & helt fantastiskt på samma gång. Jag träffade någon, ryckte till av första åsynen av honom. Jag försökte ignorera det, vifta undan det & vänta tills det gått över. Det var lönlöst. Varje minut med honom så upptäckte jag något annat som jag ville ha mer av. Jag kunde inte fokusera på något annat. Det var som att träffa en annan version av mig själv. Jag kunde inte andas. Motoriken försvann helt. Jag snubblade, slog i allt jag gick nära. & till slut blev det för mycket. Det var det svåraste beslutet jag tagit hittills. Men jag måste göra det här. Just nu är det här rätt. Visst, livet blir inte enklare nu. Det blir absolut inte enkelt. Men jag kan inte låtsas att jag inte fallit för någon annan när det är precis det jag gjort. Prinsen förtjänar det bästa, det visade sig att det inte var jag. Inte för honom. & nu vågar jag knappt se honom i ögonen. Dom som brukade se på mig som om jag var det bästa som hänt världen. Nu tittar han på mig samtidigt som tårarna samlas i ögonvrån. Det värsta är att jag inte kan trösta honom. Jag kan bara trösta Alva & Mini. Tröst fanns inte i min barndom. Jag har missat hela den biten. Så istället så försöker jag än en gång lösa det praktiska, samtidigt som jag har dåligt samvete för att jag faktiskt är lycklig at the end of the day. Nykär & hopplös.