Det är väl lika bra att säga som det är. Jag har aldrig varit mycket för att försöka dölja saker. Jag är helt ärligt inte ens speciellt bra på det. So here it goes.. Jag har lämnat Jimpa. Prinsen. Den som gav mig allt. Han som jag drömde om så mycket med. Hela min framtid. Men sen hände någonting. Det var så fruktansvärt jobbigt & helt fantastiskt på samma gång. Jag träffade någon, ryckte till av första åsynen av honom. Jag försökte ignorera det, vifta undan det & vänta tills det gått över. Det var lönlöst. Varje minut med honom så upptäckte jag något annat som jag ville ha mer av. Jag kunde inte fokusera på något annat. Det var som att träffa en annan version av mig själv. Jag kunde inte andas. Motoriken försvann helt. Jag snubblade, slog i allt jag gick nära. & till slut blev det för mycket. Det var det svåraste beslutet jag tagit hittills. Men jag måste göra det här. Just nu är det här rätt. Visst, livet blir inte enklare nu. Det blir absolut inte enkelt. Men jag kan inte låtsas att jag inte fallit för någon annan när det är precis det jag gjort. Prinsen förtjänar det bästa, det visade sig att det inte var jag. Inte för honom. & nu vågar jag knappt se honom i ögonen. Dom som brukade se på mig som om jag var det bästa som hänt världen. Nu tittar han på mig samtidigt som tårarna samlas i ögonvrån. Det värsta är att jag inte kan trösta honom. Jag kan bara trösta Alva & Mini. Tröst fanns inte i min barndom. Jag har missat hela den biten. Så istället så försöker jag än en gång lösa det praktiska, samtidigt som jag har dåligt samvete för att jag faktiskt är lycklig at the end of the day. Nykär & hopplös.