För längesedan, på samma plats

'Det var någon gång på våren, eller redan i slutet av vintern, som jag började umgås med Isa och Kelley. Isa hade jag umgåtts med lite smått förut, men mest genom Andre. Ingen av dem bodde i Mora under den här perioden, men vi sågs så fort de var hemma. Jag och Kelley drogs mot varandra som magneter. Det var skrämmande vad bra vi förstod varandra. Vad bra vi trivdes med att bara sitta tysta bredvid varandra. Det var sällan tyst, men ibland så kunde vi till och med ligga bredvid varandra på sängen med varsin bok och en kopp the. Vi behövde egentligen inte säga så mycket, det räckte liksom med att bara vara. Det var som att vi fyllde varandra med energi.

Vi fantiserade om framtiden. Kelley var egentligen den som fantiserade mest. Hon fantiserade om allt mellan himmel och jord. Allt jag ville var egentligen att få vara med mitt barn. I bakhuvudet låg en liten bild av en familj på tre personer, och Kelley var nog en av de få som fick veta vad jag fortfarande kände. För det mesta var jag bra på att isolera de där känslorna, men Kelley hade en förmåga att få mig att plocka fram dom. Det var som att plocka fram något ur en ask och analysera det. Jag analyserade en massa den här tiden. Det var bara sånt vi gjorde jag och Kelley. Ingenting kunde kännas mer rätt.'




Kommentarer
Postat av: kelley

Gud vad fint skrivet älskling! som magneter du och jag, så lika och ändå olika. Du och ja,kinne. Ett perfekt team. År efter år. Lycka är att ha dig vid min sida. Och så ska det förbli! PUSS

2011-02-12 @ 19:08:38
URL: http://lynntyra.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0