'She said; I keep on runin' , keep on runin' and nothing works.
I can't get away from you.
I keep on talkin', keep on talking and nothing helps.
I can't stop missin' you.'
 
Kid Cudi ♥

Det började för flera är sedan, när jag snubblade in på en blogg av ren slump. Texter som gick rätt in i hjärtat, som lämnade kvar en längtan efter nästa text, nästa inlägg. Nu för tiden så är det hennes krönikor i 'Sofies mode' som får mig att tappa andan & förgäves försöka hålla tillbaka tårarna. 

För någon dag sedan så hade jag fått en kommentar på ett inte alltför nytt inlägg. Kommentaren var signerad Annika Marklund. Det tog ett tag innan jag förstod, men jag är fortfarande skeptisk. I alla fall.. min käre Prins här hemma fattade inte alls vad jag surrade om, så jag gav upp försöket jag gjort att försöka förklara vem 'Annika' var & gick ut i hallen. I högra fickan på min jacka så plockade jag upp ett vikt a4 & visade honom. Krönikan av Annika Marklund. Här går jag runt med hennes krönika i fickan & så skriver till mig. Damn. Jag vet, ni tycker säkert att det här är fånigt, men jag beundrar verkligen den här tösen. Hon är så verklig med sina vardagliga problem. Sin besvikelse över att inte ha klarat av att sitta på altanen till sin sekelskiftesvilla under sommaren, etersom hon inte klarat av alla insekter.. Hon skriver ju självklart inte bara om problem, absolut inte. Sist var det lite extra speciellt enligt mig. Sist var det syskonkärlek & specifikt - lillasyster-kärlek.


'Med Wendi vid min sida känns det självklart. Vi håller varandras händer, tar i från tårna med spruckna röster i nästan rätt tonart, blundar & låtsas att vi fortfarande..'


För er som inte läst den - jag tänker inte försöka förklara den, eller känslorna som den fick mig att känna. Men en sak är säker. Den fick mig att sakna min Syster ännu mer. Hon som brukade vara så självklart nära, men som nu känns allt längre borta. Det är ingen skillnad på Uppsala - Mora & Västerås - Mora. Men det känns så. Nu känns det så. När jag dansar & sjunger med Alva så saknar jag någon. Hon skulle sjunga högre än mig, lyfta Alva från mig & dansa med henne som om hon var hennes egen. Om så bara för en stund. & jag skulle stanna upp, titta på i smyg & inse att jag i den stunden var lyckligast i världen. Min Syster har bott i Uppsala i ett år. Jag har inte tagit mig tid att åka dit, jag har inte låtit henne visa mig sin nya stad. Nu är den inte bara hennes nya stad längre, Uppsala är hennes hem. & här hemma, så fyller jag varenda timme med nya planer & nya drömmar. Men under hösten så lovar jag, både mig själv & min älskade Syster - min andra hälft - att jag ska ta mig tid att hälsa på i hennes Uppsala. 
 
 

Första färgningsmisslyckandet någonsin. Intensivrött blev minsann brunsvart..

Vart är min cosycap när jag saknar den som attan?

Nitton år.

0 år.

Did I let myself fall apart? Yes i did. Men det är väl kanske inte prio ett att känna sig attraktiv nu för tiden. Jag måste nog skylla lite på min Prins, på hans sätt att se på mig. För min egen skull så hade jag gärna sminkat mig varje dag, förutsatt att varje dygn helt plötsligt bestod av 25 timmar. Tills dess så fortsätter jag nog att jobba femtielva timmar i veckan & att känna mig lite halvsunkig. Eller ja, som Rebecka sa.. 'du ser ut som en uteliggare'.

Efter en kväll på Strand. En av två kvällar, det vill säga.

Det tog sin tid, men nu är lite av bilderna uppe i alla fall. Det kommer fler sen, det tar bara sån fruktansvärd tid att lägga upp en miniatyrbild i taget ><