Mörkt. Tyst. Grabben sover. Dotra sover. Hunden & katten - sover. Vilken dag. På kvällen så klagade Alva över att hon hade ont i foten, & jag plockade upp henna, satte henne i soffan & tog av henne strumporna. Det jag såg var inte vad jag förväntat mig att få se. Ont. Hade det varit min fot så hade jag beskrivit det som satans-jävla-jätteont. Men för en två-åring så var det bara ont, inget mer. Inget mindre. Så jag försökte att få ut den lilla porslinsbiten som hon måste trampat in i sin lilla fot på morgonen, när hon tappade en kopp i golvet & plockade ihop alla bitarna innan jag hann märka något. Med en panikslagen Alva så lyckades jag bara göra små, små hål i blåsan & det gick inte att se någonting alls. Så vi plockade upp lilla fröken från soffan & åkte in på akuten. Hon fick lokalbedövning - sprutan skrämde mig tillräckligt för att nästan börja gråta av medlidande när Alva skrek & slogs under mig. Två gånger fick hon tag i sprutan, trots att vi var tre personer som höll i henne. När bedövningen tagit så fick vi hålla i henne igen, den här gången var vi fyra, & jag såg att hon kunde känna smärtan när skalpellen gjorden ett litet snitt i hennes hud. Hon upprepade hela tiden 'nej, nej, sluta' & tårarna rullade konstant ner för hennes kinder när jag höll i henns & försökte lugna henne med min ord. Sedan klarade jag inte att se mer. Dom grävde runt i de lilla såret i den lilla foten, & jag kände att tårarna nästan rann över. Nu tvingade Jim mig att gå & sätta mig, jag måste ha varit kritvit för jag kände att jag höll på att svimma.

Sedan fick hon plåster & bandage. & vi fick sätta oss ner för att vänta på röntgen. Röntgen gick bra, & bilderna visade inte på att det fanns någonting i foten, trots all rodnad, infektion & svullnad. Så vi fick äntligen åka hem & en vecka framöver blir det antibiotika för Alva. & hon har lovat att berätta för mamma nästa gång hon har ont. Nu har jag fixat & donat här hemma, slötittat på tv & låtit paniken rinna av mig. Så snart kan jag också sova..