Det var längesedan nu, som jag kände så här. En tomhet som inte kan beskrivas med ord, som inte går att definera & analysera. Kanske är det lite lättare den här gången. Kanske lärde jag mig något sist? Kan jag parera känslan av likgiltighet med förstånd? Jag är inte ledsen. Jag är inte sprudlande, kittlande lycklig. Jag är inte någon som klarar av mellantinget. Det där mellantillstånden mellan högt & lågt. Då föredrar jag mitt 'bipolära' kaos. Upp eller ner. Mitt i min läkemedelstrots, så har jag ont. Överallt har jag ont. Jag vägrar ibuprofen & paracetamol. Naivt. Jag känner hur alla känslor lägger sig under huden, skapar spänningar & vägrar släppa taget. Jag intalar att medicinerna förstört mig redan. Att det är därför som Alva inte får någon Lillebror. & jag känner att jag snart tappat kontakten med lyckan. Att den förvinner i all ångest som hela spiralen skapar.

Alva har inte ens fyllt 3. Det är drygt en månad kvar, men hela sommaren har redan fyllts med 3-års-trots. Jag blir nästan gråtfärdig när hon bara skriker på mig, gråter & tjatar. Dumma Mamma. Jävla 'Lotta på Bråkmakargatan' tänker jag. När hon sover kan jag inte låta bli henne. Petar på henne & stryker undan hennes hår. Så söt & så bråkig. Vart tog min trotsiga 2åring vägen?

Jag behöver mer jobb, jag behöver med skateboard & strandhäng med Erika, jag behöver fikapauser på Kaffestugan, jag behöver pengar till mitt hus, jag behöver små glimtar av en busig mindre bråkig Alva, jag behöver min pojkväns beröring jämt & ständigt, en utlandsresa..

Men framför allt behöver jag hålla ihop.