Det kändes så skönt när Alva kom hem igår. Jag känner mig lite tom utan henne, kan inte riktigt komma till ro när jag inte hör hennes andetag på nätterna. Igår vaknade hon runt tolv & grät & ropade efter mig.

Ödlan biter mig.
Nej men Alva, det gör han väl inte?

Fiskarna biter mig. Dom får inte det.

Nej, det får dom inte. Men det var bara en mardröm Alva.

Men dom får inte det. Det gör ont.

Jag kunde inte låta bli att skratta. Hon var så söt. Så liten & ynklig, & samtidigt så förståndig. När vi vaknade på innan dagis så hade Jim redan smitit iväg till jobbet. Alva ropade rätt ut & frågade mig vart Jim var. Som om jag gömt honom för henne. Men efter att ha påmint sig själv om att han ju faktiskt skulle hämta henne på jobbet senare, så klädde vi på oss & cyklade backen upp. Efter att ha lämnat henne så gick jag en promenad med Corint. Hon gör inte alls som jag vill nu för tiden & jag får nästan dra henne fram - om hon inte redan drar mig. Hon betar runt som en ko & mumsar på gräset mer än var hon går. & gör hon inte det så försöker hon äta grus..

Idag tänkte jag att jag skulle försöka vara lite effektiv. Städa här hemma & kanske till & med få lite sol. Det är bara så trist att behöva gå ut själv. Men först ska jag göra lite nytta här hemma så Jim slipper känna sig tvingad när han kommer hem & redan har jobbat 9 timmar. Jag får inte bli hur lat som helst. Mihi.