Ibland undrar jag om vissa fastnar i ett speciikt stadium av sitt liv. Att stadie där det är helt okej att säga precis vad som helst, slänga ur sig precis vad som helst. Trycka ner andra & förlöjliga sig över någon annans exteriör. Det tillhör säkert till varje persons vardag att tissla & tassla & viska om andra. Jag vet att jag kan tycka det är kul ibland, men gränsen går väl någonstans? Borde den i alla fall inte gå vid det som vi kallar våra nära? Dom som vi faktiskt lärt oss att tycka om & dela dagar med? Jag tror med mig själv att jag iaf försöker ondvika att trycka ner andra, speciellt mina nära & kära. Jag försöker att inte kliva på deras jobbiga ämnen & skavanker. För det är så lätt att å någon att må dåligt. Jag vet, för jag kan det om jag vill, jag utvecklade det till en konst i striden vi fick lov att vinna eller förlora hemma.

Nackdelen med att nästan bara ha hängt med grabbarna var att stå ut med deras sätt att se på mig. Små bröst. ständigt påmind, även då jag börjat på gymnasiet & faktiskt hade 70C. Jag försökte att känna mig beväm med mig själv, men det var inte bara det som sved. Liten rumpa, & inga former. Jag stod där ibland & tittade på mig själv i spegeln, undrade varför jag inte såg vad det var dom såg. Bilden ändrades sakta men säkert, & för snart två år sedan så kom det som ett slag i ansiktet hur jag låtit andras åsikter påverka min egen självbild. Där stod jag & snurrade, vred & vände mig framför en hel klass med mode-studerande & möttes av frågande blickar.

Efter det så tvingade jag mig själv att koppla bort allting som jag hört, & bara se. Bara se. Jag hade rasat i vikt efter att jag fått Alva, det syntes verkligen överallt. & vissa vill faktiskt gå upp lite i vikt, men det är ju fel att säga så högt.. för då kommer predikan om att 'nej vadå, du är ju fin som du är' & liknande dumheter. Jo, tack så mycket, men det kanske inte betyder så mycket vad du tycker. Det kanske är det jag tycker som spelar roll för mig? & så 22 år & rätt så lycklig med livet så får jag höra det igen. Små bröst. Men alltså, allvarligt?! Ska jag behöva sjunka lika lågt som du bara för att du ska förstå att det inte är okej att hålla på så. Det svider ju fortfarande, även om jag vet att jag inte ska lyssna. Tryck inte ner mig, för då tänker jag inte lyssna mer. Då går jag bara, & så kan du leva kvar i tonårsbeteenden & idioti. Tack.