Jag vet inte alls hur jag ska visa någon sorts tröst just nu. Familjen Svensson avlivade sin älskade hund Laban idag. Jag har aldrig haft ett djur som dött - förutom alla djur pappa gav mig när jag var runt fyra & som bara helt out of the blue gick upp i rök - eller som jag haft så många år att fästa mig vid. Jag har nästan ingen erfarenhet alls av död & ska jag vara ärlig så känns den rätt naturlig för mig. När jag såg min Mormor sjuk sista gången innan hon dog så var det självklart mindre kul. Det var fördjävligt. Inte det faktum att hon skulle dö, mer orden som hon uttalade med sorgsna ögon & som jag alltid ska önska att hon inte sa. Inget elakt, bara jobbigt i situationen. 'Jag vill ju inte dö, jag vill ju leva'. Det visste jag. Det visste vi alla. & där satt jag, mållös & tröstlös & totalt förberedd på hennes död. För vi hade alla fått veta. Nästan två år visste vi innan hon dog. Jag grät inte. Jag ville inte se hennes döda kropp den tidiga morgonen när jag fick veta. Min Syster grät inte heller. Vi satt bredvid varandra på begravningen & först då, & endast för att min Morfar grät, då grät vi lite. Min stackars Morfar.

Jag vet att det var någon som tog illa upp när jag inte visade några tecken på sorg när hon dog. Jag vet det därför att jag fick höra det. Men sanningen är den att jag hade vetat i två års tid, & jag hade sakta släppt taget & förberett mig. För vi visste ju allihop.

Det är min enda erfarenhet av döden. Nära. & många skulle kalla mig känslokall & likgiltig. Varsågoda. Jag gråter för andra saker, massor med saker. Med jämna mellanrum när det behövs. Men jag har svårt att trösta med mina egna erfarenheter som det enda att jämföra med. & dessutom så har jag aldrig fått lära mig vikten av tröst. Usch, nu låter jag ju helt misslyckad, men det är sant. Jag kan inte minnas en enda gång min mamma tröstade mig, inte en enda gång. Hon kunde anklaga mig eller någon av mina syskon men inte be om ursäkt när det saknade grund. Förlåt var inte ett ord för henne. & förlåt fick inte heller rätt innebörd för mig. Förlåt är ett av de finaste orden jag vet, men jag har fortfarande inte riktigt lärt mig att säga det.. ni vet så där så att det känns.

Självklart kan jag trösta Alva, det brukar inte behövas mycket. Men hon är ju också en del av mig, hon vet liksom. Dessutom kan jag inte gärna lyfta min Prins i min famn & vagga honom, även om det kanske skulle trösta, men vad vet jag. Tröst är något av det svåraste jag vet..