Vi åkte rätt tidigt på lördagen upp till Fulufjäll. Redan före Särna så såg vi något vi inte räknat med i september. Snö! Wtf liksom.. Vi fick stanna en bit ner eftersom det var för halt på vagen för att köra upp på fjället. Dryga 2 kilometer rätt upp med all packning, & snön ökade i djup. Packningen med sovsäckar & tält släpade vi på, men efter att ha klättrat uppför i snön i en timme innan vi nådde värmestugan så hade vi gett upp tanken på att övernatta. Sån otur alltså. Snön hade tydligen vräkt ner på eftermiddagen dagen innan & nästan tre decimeter snö fick vi spåra genom helt själva i ytterligare över 2 kilometer innan vi till slut stod framför fallet. Helt ensamma. Jag, Jim & Corint. På vägen tillbaka mötte vi mellan trettio & förtio personer, vissa gick i tygskor. Dom hade minsann tur att vi trampat upp en stig åt dom innan dom skulle ta sig till fallet.. Tillbaka i värmestugan igen så njöt vi av lite värme från brasan & gjorde tunnbrödrullar medan vi samlade kraft. Det var skönt att få komma ut & göra något tillsammans, men vi hade verkligen inte räknat med snö. Nu ville jag bara komma ner till bilen igen, åka förbi Morfar & dricka en kopp kaffe. & så blev det. Så underbart att sitta hemma hos Morfar & se hur mycket friskare han såg ut. Över 70 år & överlevt cancer. Den näst äldsta i Sverige som den här stora operationen utförts på. Jag kände mig stolt på något vis. Här sitter jag med min älskade Morfar, han som alltid varit min manliga förebild, & som överlevt. Jag var rädd ett tag att han skulle ge upp. Att han skulle vara så nöjd med livet att han valde att bara låta bli att vakna. Men så sitter han där, fri från cancer, med stora ärr efter operationen. Hans hår är lite vitare men han har inte tappat något av det trots cellgifterna & han ler hela tiden. Som alltid.

Idag var vi ut till Sollerön. Familjen Svensson skulle äta sin årliga surströmming, men jag vägrar äta sånt. Alva hade ätit innan & jag hade annan mat med mig. Fikat däremot, det ville vi alla ha. Såklart. Jag kan inte komma över hur mycket jag trivs där ute. Jag längtar så jag går sönder. 

Efter några timmar så åkte vi tillbaka in till Mora & ett besök hos André & Emelie väntade. Jag fick en liten present av André i form av min absoluta favoritdryck från Hong Kong. Yakult ♥ Jag kan inte ens förklara hur den smakar, den är bara helt egen i sitt slag & det finns ingen riktig motsvarighet i Sverige. Ååh, vad lycklig jag blev. Mihi. Sen så var det ju självklart kul att se André & Emelie innan dom åker imorgon. Jag hoppas dom får 2 otroliga veckor i Egypten. Själv ska jag försöka göra det bästa av den här kalla hösten. På onsdag så åker vi ju till Västerås & dagen efter till Uppsala, det kan ju inte bli annat än awesome!