Jag står i dörröppningen till sovrummet. Hör 2 uppsättningar andetag som trängs i mörkret. 2 personer som aldrig sviker när det verkligen krisar. Så sprider sig ett leende i mitt ansikte trots insidan som trasats sönder. 'Lillebror' sparkar & kräveruppmärksamhet & jag kryper ur kläderna innan jag ställer mig framför spegeln. Nu äntligen har jag börjat känna på ett annat sätt, rätt sätt. & jag tittar på mig själv i spegeln, ser hur kilona rasat & det enda jag har är en liten bula mitt på. Trycker undan den lilla gnuttan oro som envisas med att dyka upp. Sedan kryper jag ner mitt emellan dom där 2 uppsättningarna andetag. Tack, för att ni alltid finns där.