Nu har jag sagt det lilla jag kunde säga i ett tio sidor långt sms. Jag fick det första tecknet på liv från J idag. Otippat & inte fullt så innehållsrikt. Men det sa det viktigaste. Allt jag faktiskt behövde veta. Att han inte visste om han någonsin ville prata med mig igen. Det kändes skönt. Det gjorde ont, men det var allt jag behövde veta för att kunna låta det vara. Lämna det. Inga förhoppningar, inga drömmar. Bara en möjlighet att ta ett steg framåt varje dag. Förhoppningsvis. Så jag skrev i alla fall det där långa sms'et. Försökte hålla det kort utan att försöka förklara. Han krävde ingen förklaring, & jag gav ingen. Alla är välkomna att lyssna till det han tror sig veta, det han tror sig ha förstått. Jag har förklarat färdigt, nu låtsas jag inte om det något mer. Det kommer att göra förbannat ont, men jag kommer inte att visa mig ute för någon att se det.

..& hur ont det än gjorde att be dig att aldrig höra av dig igen - det är det bästa för dig.