Det har gått sju, snart åtta år sedan allt började. Sen den tidpunkt i livet då allt smulades sönder framför våra ögon. Bit för bit, en i taget gick vi sönder. Föll till marken & envisades med att fortsätta framåt. Det var ingen jävla barnlek.. men ändå så tror jag gång på gång att jag kan hantera det.

Snart 60 timmar har gått sedan jag rökte min sista cigarett, & helt plötsligt så slår det mig varför det är så svårt. Varför jag älskar att röka, & varör jag forsätter med det genom vått & torrt. Jag började när livet smulades till småbitar. Jag njöt av varje cigarett & kände hur en liten del av mig kunde slappna av. Tårar torkade, hyperventilerandet avtog. Så idag kommer alla känslor tillbaka. Utan mediciner som dämpar så rinner tårarna precis som om jag aldrig kommit ifrån allt det där. Precis som om jag stod & stampade på samma plats som för en massa år sedan. Det skulle kunna vara sommaren 2oo8, vintern 2oo6 eller nian - all over again. Jag vet att det är tillfälligt, att jag är instabil just idag av det enkla anledning som stavas - nikotin.