Jag hatar så mycket just nu. Ikväll var trots allt en bra kväll. Någon fanns H Ä R för mig. Allting rann ur mig, alla ord, all ilska & besvikelse. Jag behövde det. Få visa att jag inte är fullt så ond som alla väljer att se mig. För dom har gjort ett val. Dom vill bara höra den ena versionen, för tänk om dom - ack onda tanke - skulle råka se att min version inte är fullt så utstuderad & planerad som dom trodde. Sen vill dom väl inte bli påminda om hur dåliga dom är på matte. Skulle jag fört någon bakom ljuset i 5 månader? Snälla söta idioter. Jag fick reda på att jag var gravid de 21 oktober. 3 månader. 3 månader har jag vetat om det. & sen tänker jag inte ens berätta hur kort tid jag faktiskt misstänkt att allt inte riktigt stämde. Det är ingen vacker känsla. Inget självklart val jag gjort.

& för att vara brutal. Jag ville inte ha den här lilla. Jag kom in som abortsökande, men blev överkörd av personen som gjorde ultraljudet. Hon försökte intala mig att en abort inte var ett alternativ. & hon vann. & så småningom förlorade jag också allt. Vill jag ha den här lilla? Det enda jag känner när jag ser rörelserna han/hon skapar, eller ser min växande spegelbild är 'jag hoppas du aldrig behöver få reda på vad världen diskuterar dig'.

Så här en vecka efter att delar av historien kom fram så känner jag att det som varit värst var att Alva skulle behöva höra & se. Hennes rädda osäkra ansikte bränner på min näthinna. Kommer hon att glömma orden som haglade över mig? Kommer hon att kunna sudda ut bilden av hur någon hon älskar viftar med armarna & skriker på hennes mamma som är precis framför henne i badkaret? Mina första minnen är från när jag var 2 respektive 3. Rädslan i dom går nästan att ta på. Alvas minne är fantastiskt.. men just den här gången hoppas jag att hon inte kommer minnas.

Där har ni en historia värd att glömma.