Den här helgen har varit den tristaste i mitt liv. När jag städat klart - så mycket jag klarade av med ett revben som vill döda mig - så fanns inget att göra. Ingenstans att försvinna, ingen att spendera tid med. Fint väder & här sitter jag med smärtan & ensamheten. Jag har inte ens anledning att rulla ur sängen de dagar Alva inte är hemma. Förr jobbade jag i alla fall dom dagarna. Kan inte ens förklara hur tom jag känner mig. Mitt liv är bara min roll som Mamma. När jag bara är jag, då är jag ingenting. Dom dagarna innehåller mitt liv ingenting.

Jag försöker så, klistrar på ett leende & biter ihop. Men sanningen är den att jag är tillbaka där jag började, ensamheten & jag. Ångesten & tvångssyndromen. Jag försöker vara lycklig, men jävlar vad svårt det är. Så nu låter jag tårarna rinna & kryper ner i badet. Blundar för alla fläckar & skavanker. Skjuter undan tanken på ännu fler månader av att inte göra någonting. Imorgon klistrar jag på ett nytt leende, väntar tills klockan är 4 & känner hur livet får sin mening tillbaka. För utan dig Alva, är jag ingenting.