Allt du är

Jag vet att jag klarar mig själv. Jag vet att jag & mina 2 cheyer klarar av det mesta utan hjälp. Självklart finns det också saker som jag inte kan lyckas med helt utan hjälp. Men det fungerar liksom ändå, ett tag. Framtiden är mer osäker än någonsin. Alva kräver extra mycket av mig, & Mini panikgråter så fort hon inte ser mig. Stackars älskade små. Jag önskar att allting var annorlunda. Kanske hade det varit bättre om jag bara låtit känslorna blekna redan i Januari. Då hade jag inte behövt gå igenom så många jobbiga månader. Det här skulle troligtvis aldrig ha hänt. Jag skulle slippa den här besvikelsen & den jobbiga känslan av skam. Är jag så jävla blind? Så jävla dum? Det räcker inte med att älska någon. Att kämpa när det vore så skönt & enkelt att bara ge upp. Jag ville ha lite tillbaka. Så jävla lite. Fina ord någon gång ibland. Engagemang. Entusiasm. Närhet. Ändå såg jag på det vi hade som en självklarhet. Det fanns inga andra alternativ. Du & jag, alltid. Jag kunde leva med alla de små bristerna. Kunde förstå att du inte visade mig samma djupa kärlek som tidigare. Men allt det där spelade ingen roll tydligen. Du har gjort ditt val, det är rätt uppenbart. Jag tror inte ens jag behöver göra mitt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0