So if I fall, I guess it was worth it

Jag känner mig tom. Det känns som om jag inte riktigt är närvarande. Har inte träffat Alva sedan fredag morgon & Mini sedan lördag morgon. Jag har gått från att ha varit Mamma på heltid till att bara ha en halvtid. Jag saknar ljudet av dom. Ordet 'Mamma' som ropas tusen gånger varje dag. Det är som om jag kapat bort en så stor del av mig själv att ingenting finns kvar. Det har gått 2 veckor. Det känns som 2 år. Minst. Jag vill bara spola förbi allt det som känns jobbigt. Bara kunna få vara nykär utan att känna ångest & skuldkänslor. Eller hjälplöshet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet ingenting alls längre..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0