Jag har en så jävla djup svacka just nu. Jag har liksom tröttnat på mig själv. Jag har tröttnat på att aldrig åstadkomma något, att stå stilla & trampa på samma plats, att plötsligt ramla femton steg bakåt. Mina drömmar förblir drömmar medan andra grusas. Jag har så klart bara mig själv att skylla, för att jag kräver för mycket. Hoppas på för mycket. Jag har ingen jag förklarar mina känslor för. Jag har liksom gjort det till vardag att bara skrapa på ytan. Säga det som behövs sägas, men inte mer. Det är så jag vill ha det nu, jag vill inte behöva bryta ihop gång på gång. Vara sårbar. Många lyckas så bra med att såra mig ändå.

Jag vet inte vad som kommer nu. Jag vet inte vad som kommer imorgon eller nästa vecka. Jag hatar den här våren redan innan den börjat. Pessimistisk realist?