Det känns som att tiden står stilla. Det har gått 6 veckor sedan som jag valde att lämna de senaste 4 åren bakom mig. Inte en enda sekund har jag ångrat mig. Visst har jag saknat strukturen & enkelheten som var så självklar för inte alls längesedan, men det är lätt att glömma någon som är känslokall, allmänt otrevlig & anklagande. Konversationer undviks medvetet & ögonen blixtrar när dom möter mina..

Men jag skapar sakta nya rutiner. Halkar in i det som varit kortare perioder innan. Försöker hinna med att andas när jag är hemma, & försöker att inte få panik när jag är hos Mattias. Jag behöver tydligen lära mig att slappna av. Bara vara. Men jag vill inte. Jag vill som vanligt göra tusen saker samtidigt. & när tiden står nästan stilla så hinner jag ju med så mycket. Mina cheyer kommer hem idag & jag ska hinna städa av allting innan tänkte jag. Så jag kan mysa i soffan med dom utan att bli distraherad. Jag har fortfarande så svårt att känna mig komplett när dom inte är nära.. Det saknas en del av mig, ingen liten del. Men ikväll ska jag bara vara Mamma.