Trying so hard to ease your pain

Mini har det jobbigt just nu. Såklart. Men det märks otroligt tydligt. Hon visar det med ilska. Sätter sig på tvären. Skriker rätt ut, gråter, sparkas & slåss. Jag försöker trösta henne, men hon har aldrig varit den som vill bli tröstad. Aldrig varit den som vill mysa när hon är ledsen. Så jag försöker prata med henne istället. Det fungerar ibland, men bara ibland. & så har vi Alva, som inte vet varken ut eller in när Mini är som hon är. Som vill hjälpa Mini hela tiden men bara puttas bort. Som ser när hennes Mamma blir uppgiven efter att ha försökt trösta & underlätta för Mini. Jag saknar att vara 2 vuxna här hemma. Att ha någon som stöd, att kunna diskutera med när det blir lite mycket. Som nu.

Nu ligger Mini på golvet & skriker. Jag har redan försökt trösta henne flera gånger, men hon blir bara ännu värre då. Kastar nappar, sparkar i väggen, slåss & kastar sig undan. Just nu känner jag mig så tom, så hjälplös. Ingenting hjälper & allting förvärrar. Min älskade lilla Mini, Mammas lilla bus.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0