Jag får ett sms tidigt. Tias har svimmat av på allergikliniken i Falun. Kollapsat i allergichock. Men han är lugn, som alltid när någonting händer. & jag är tvärtom. Känner hur jag tappar allt. Sjunker ihop i hopplös hjälplöshet. Går under av oro. & sen inser jag att jag slutat andas. Som om jag väntar på nästa katastrof. I försvarsposition. & så försöker jag få dagen att gå ihop. 1,5 timmar då jag lyckas hämta barnen på dagis, gå med hunden, mocka kattlådor, bekräfta en heldag på Arken Zoo nästa lördag & gå på arbetsintervju. Kaos i hela mig. Alla mina tankar på Tias. Helt borta. Så jag ringde min allra bästa. André. & han fick sitta barnvakt åt min pojkvän. Pojkvänsvakt. Nu har jag varit hemma i en timme. Han sover på soffan. Märker inte ens att jag sitter bredvid honom. Jag stjäl av hans kroppsvärme. Känner mig ensam för att han inte frågar mig om min dag. Diskuterar varje liten detalj med intresse. Jag saknar honom trots att jag lutar mig mot honom. Jag är så bortskämd. Så bortskämd med all den här kärleken i den här lägenheten. Mini som lyckligt, sömnigt ler tillbaka mot mig när jag lyfter upp henne i sängen igen efter att hon ramlat ur. Mina fina döttrar som utan problem säger 'Vi ses imorgon Mamma' utan att fundera på att andra mammor oftast är hemma & nattar sina barn. Varje kväll. Inte bara iband. Mattias som tar dessa jävla sprutor för att kunna leva med mig. Med mig & mina pälstussar. Så nu saknar jag honom. JAg vill berätta för honom hur mycket jag älskar allt han gör för mig, varje dag. & jag vill berätta för honom hur lycklig han gör mig varje sekund. & så vaknar han till. 'Gud vad underbart att vakna till dig'.. & så somnar han om. & jag är ensam igen. Svämmar över av känslor.