Det har blivit så tydligt på sistone. Bristen på tid. Det jag inte har. Det känns som att jag aldrig är hemma. När barnen har pappa-veckor diskar vi inte. Vi äter inte. Vi sover inte. Vi försöker ta igen all tid som vi missat. Som vi ständigt missar. Jag vill andas dig. Somna på dig, fast ändå inte. Jag vill titta på dig i timmar, varenda liten detalj av dig som jag älskar. Jag vill slås av tanken att jag ännu inte hittat något som med dig som stör mig. Det känns som att för varje dag som går så trasslar vi in oss mer & mer i varandra. Jag älskar att utvecklas med dig. Prova nya saker. Nya smaker. Nya platser. Planera vår framtid. Forma våra drömmar. För det är en av de saker jag älskar mest med dig. Att du har drömmar. Högtflygande fantastiska drömmar. & jag får dela dom. Jag får alltid vara med på ett hörn. Oftast det största hörnet.

 

Men så är det det där med tiden. Den som inte räcker till. Får mig att känna mig otillräcklig. Jag vill börja komma ikapp snart. Känna att det finns tid för att andas.